Kultur

Jan Guillou: "1968"

Ny bok Artikeln publicerades
Jan Guillou inledde sin serie "Det stora århundradet" 2011, med "Brobyggarna". I dag är det dags för den sjunde delen. 2 bilder
Foto:Thomas Winje Øijord
Jan Guillou inledde sin serie "Det stora århundradet" 2011, med "Brobyggarna". I dag är det dags för den sjunde delen.

Del sju i Jan Guillous stora 1900-talssatsning är här, och vi rör oss nu i det röda 1968. Kulturskribenten och författaren Aase Berg uppslukas av berättelsen, inte själva spänningen eller karaktären, utan av Guillous kunskaper om just denna tidsperiod.

Jan Guillou

"1968"

(Piratförlaget)

Plötsligt är jag oproportionerligt uppslukad av de juridiska detaljerna kring en neurosedynrättegång i Tyskland 1968. Hur är det möjligt?

Jan Guillous roman ”1968”, del sju i serien om släkten Lauritzen och 1900-talet, är inte spänningsdriven. Inte på det där viset att man är nyfiken på vad som ska hända härnäst. Jag struntar i vart intrigen ska ta vägen, bryr mig inte särskilt mycket om hur det ska gå för huvudpersonen Eric Letang heller, eller rättare sagt – jag tänker att han är en sån som alltid klarar sig.

Vi befinner oss nu i tredje generationen efter fiskarsönerna från Norge. Eric är nyutexaminerad jurist och dessutom vänster, en halvknepig kombination. Han bär FNL-märke och går barfota i träskor. Otippat nog får han jobb hos ”Stockholms mest illa beryktade kändisadvokat” Henning Sjöstrand (alla som är äldre än 40 vet vem namnet syftar på). På med kostymen, fram med saxen för att skaffa borgerligt acceptabel frisyr.

Nu råkar Eric ha skolning i den bemedlade klassens etikettregler, klädkoder och kostvanor, så det är inte särskilt svårt för honom att färga in. Hans vinsnobberi och förakt för rödvinsvänsterns dåliga rödtjut till exempel, det är lika odrägligt som kul. Dessutom har han franska som modersmål, lever i Sverige, behärskar givetvis engelska och talar tillräckligt bra tyska för att kunna följa hårklyverijuridiska intriger i Aachen.

Han har svårare att hålla masken när kusinen släpar med honom på ett möte hos den hard core-maoistiska Rebellrörelsen, i avskräckande syfte. Bland vänsterfalangerna gäller det verkligen att manövrera med känsligt radar, särskilt om man som Eric inte är någon ”rashästmarxist”, det vill säga inte tillhör någon tydlig gruppering. Att ha humor och självironi ger inte heller några pluspoäng, tvärtom.

Uteslutningar är vanliga, ibland i form av ren ”borgerlig utmobbning”. Erics bakgrund faller inte i god jord när den avslöjas av kusin Henning (jag vet inte om det är irriterande eller fräckt av Guillou att låta två viktiga karaktärer ha samma förnamn – hans kusin och hans chef.) Senare får han nästan kicken från Socialistiska Jurister, som i sin tur visar sig styras i lönndom av KFML.

Han är som sagt bättre på att hantera borgarbrackor. På ett spöklikt kalas i Sandhamn i resterna efter den stora arvstvisten som splittrat släkten, lyckas han med följsam diplomati skapa någorlunda god stämning. Det leder till bättre sämja längre fram. Samtidigt sörjer han den politiska inställningen hos sin mamma, som har fått arbeta hårt för sin och sönernas överlevnad men numera tycker att ”till vänster om socialdemokratin finns bara homosexuella och vampyrer”.

Ändå är det inte persongestaltningen som väcker mitt intresse. Karaktärerna skildras på distans, man kan inte krypa in i dem och identifiera sig. Och kvinnosynen är väl sådär. Eric har nedlåtande synpunkter på öststatskvinnornas trashiga smink när han befinner sig i Prag bara dagar innan stridsvagnarna rullar in och sätter stopp för Pragvåren.

Han ligger gärna med högerbrudar eftersom de är snyggare än vänstertjejer med huckle. Och att kommentera den tyska kollegans sportbehå och recensera hennes ben är ingen gångbar inledning på en kärlekshistoria i dagens läge, iallafall inte i hyfsat civiliserade miljöer. Men denna sexistiska raggningsteknik funkade tydligen 1968. Man måste alltså köpa den omedvetna plumpheten hos Eric för att förstå tidsandan: radikal på vissa sätt, muggig och grabbig på andra.

Men ärligt talat bryr jag mig inte särskilt mycket om Erics förälskelser och kärleksproblem, även om förhållandet med tyska Gertrude har stor betydelse för fortsättningen.

Det är nämligen själva kunskapen som skapar spänning, som får mig att stanna kvar i varje scen. Verkligheten alltså. Och den är inte lättskildrad. Att med såpass konstlös berättarteknik (Jan Guillou är uttalat emot undertext och språkliga finesser) ändå fånga läsaren genom gedigen kunskap, det är det inte många som klarar. De flesta författare av den sorten trasslar in sig i sin egen research och faktaförälskelse.

Guillou är genuint grundad i sin historia, och det smittar av sig på läsaren. Om det är någon tidsperiod han kan bättre än allt annat, så är det troligen tiden kring Vietnamkriget. Dessutom gillar jag greppet att skildra politiken genom juridiken.

Det speciella med den här boken är alltså att man inte behöver vara intresserad av juridik och politik för att uppslukas av turerna kring Eric. Man kommer nämligen att bli intresserad.

Fakta

Jan Guillou

Född: 1944 i Södertälje.

Bor: På Östermalm i Stockholm.

Författarskap: Slog igenom brett som bestsellerförfattare med böckerna om agenten Carl Hamilton. Även känd för den självbiografiska "Ondskan", i internatmiljö samt de historiska böckerna om Arn.

Aktuell: Med sjunde boken i serien "Det stora århundradet", om 1900-talet. Nya titeln är "1968".

Bokens första mening: "Det var tillsagt att man måste gå sex i bredd."

Visa mer...