Kampen för det fria ordet

”De brände våra fält. Sedan grep de mig, min man och två av våra barn.”

Vittnesmålet kommer från Sara, 38 år, som flytt från den etiopiska regionen Ogaden. Hon berättar för frilansfotografen Johan Persson att det var armén som förde bort dem, visar upp sina ärr och berättar att hon blev torterad med bajonetter innan hon återförenades med övriga familjemedlemmar. ”De hade blivit misshandlade och min dotter hade våldtagits.”

Detta , och flera andras, vittnesmål, gjorde att två svenska journalister reste in i Ogaden. De ville med se hur civilbefolkningen hamnar i kläm mellan självständighetsgerillan ONLF och etiopiska statens soldater, samtidigt som multinationella bolag, bland annat svenska Lundingruppen, gör storvinster på att utvinna områdets olja. De planerade en viktig och angeelägen granskning bland annat av hur svenska pensionspengar används.

”Fattar de svenska aktieägarna i vilket våld och kaos de investerar sina pengar? Bryr de sig?”, är frågorna som driver författarna att via Somalia olagligt ta sig in i landet vägledda av rebellrörelsen Ogadens nationella befrielsefront.

Men reportaget om civilbefolkningens lidanden, bolagens ansvar och om en konflikt indränkt i olja uteblir. Efter en marsch genom öknen blir de två svenska frilansjournalisterna skottskadade, skenavrättade och inspärrade i Etiopien.

Själv kommer jag ihåg hur jag reagerade när jag läste om händelsen sommaren för två år sedan. Jag blev beklämd över att två journalister, kollegor i samma yrke som jag själv har, blev fängslade och anklagade för terrorism när de utförde sitt jobb.

I häktet i Addis Abeba satt de tillsammans med andra journalister och oppositionspolitiker som kritiserat regimen. De kallar rättegången för Kafkaartad. I en rättssal med krigskorrespondenter som försvarsvittnen, på plats för att berätta om skillnaden mellan journalistik och terrorism, dömdes de till ett elvaårigt straff.

Kalityfängelset blev deras nya hem. Tillsammans med dömda journalister, politiker, gatubarn, mördare, tjuvar och bedragare tvingades de skapa en tillvaro. Misshandel, förtryck, hetta, kyla, vattenbrist, hunger, virus, parasiter, sjukdomar, råttor och löss blev utmaningar att hantera.

När de varit inlåsta i mer än ett halvår var jag på ett seminarium i Malmö anordnat av Journalistförbundet. Det arrangerades en insamling till de fängslade journalisternas advokatkostnader, anhöriga delade med sig av sina erfarenheter och föreläsare berättade om Sveriges så kallade tysta diplomati, som skulle låsa upp fängelseportarna.

Man kan fråga sig hur kraftfull den där tysta diplomatin är eftersom det är svårt att veta vad som görs och inte görs.

Ett parallellt fall är den svenska journalisten Dawit Isaak, som suttit i fängelse i Eritrea i 4 378 dagar sedan 2001. I det fallet har tyst diplomati uppenbarligen inte fungerat.

I ”438 dagar” får man reda på några av de diplomatiska turerna. Efter att ha blivit benådade av Etiopiens ledning släpptes Persson och Schibbye den 14 september förra året, efter 438 dagar i fångenskap. För press- och yttrandefrihetens skull och för att göra världen medveten om hur de som inte blir utsläppta har det, vill de båda svenskarna berätta sin historia.

Trots att redogörelsen av tillvaron bakom murarna stundtals blir enahanda håller den läsaren i ett gastkramande grepp. Författarna använder humor och distans för att trotsa fängelselivets hårda villkor.

Historien bränner ofta till när de berättar om kampen för mänsklig värdighet, möter vänskap, öppnar ett bibliotek genom att runda anstaltens byråkrati, utnyttjar högtalarsystemet för att spela önskemusik och finner tröst i kärleken till de anhöriga där hemma.

”Oroa dig inte, jag levde på 19 kvadratmeter i Bagarmossen och var olyckligt kär i dig – det var värre”, som Schibbye skriver i ett brev till sin fru Linnea.

Den som hoppats på en svidande vidräkning med Sveriges utrikesminister Carl Bildt, för att han varit styrelseledamot i Lundingruppen med verksamhet i ett blodigt konfliktområde och att han var samma person som skulle lösgöra två personer ur terroristdomens klor när de varit på väg för att granska bolaget, blir besviken. Författarna kommenterar att Bildt och Lundingruppen var en viktig orsak för att göra den planerade granskningen, och att Bildt tidigare bevisat halten av sin affärsmoral genom att överhuvudtaget sätta sig i en sådan bolagsstyrelse. Nu delar utrikesministern samma mål om deras frihet och de väljer därför att inte ta resonemanget vidare.

Lundingruppen klarade sig undan närgången granskning eftersom journalisterna fängslades för terrorism. Frågan är om någon vågar göra ett nytt försök.