Kultur

Karin Ström: "Benitosommar"

Ny bok Artikeln publicerades
Karin Ström, född 1977, uppvuxen i Kristianstad, musiker, författare och skribent. Bor i Stockholm.
Foto:

Karin Ström, från Kristianstad, är aktuell med sin tredje autofiktionella roman, "Benitosommar". Den här gången tas vi med till den alldeles speciella sommaren 1999. Kulutrskribenten Lisa M Jagemark känner igen tiden, men lämnar berättelsen med flera frågor hon önskade hade fördjupats.

Karin Ström

"Benitosommar"

(Aglaktuq)

Längtan efter den där stora världen som alla popband sjunger om, friheten i en storstad och en tillvaro långt från tonårstristessen.

Många popskribenter som började skriva någon gång på 90-talet vittnar om samma drivkraft, samma längtan. Kristanstadsfödda Karin Ström är inget undantag. I en serie miniromaner har hon skildrat just de där drömmarna om vuxenlivet, men de till stor del autofiktionella berättelserna blir sällan mer än minnesurklipp.

Ströms första romaner, "Bensin" och "Feber", kom kring millennieskiftet. Först nu kommer "Benitosommar", en fristående fortsättning. Huvudpersonen Karin, som sökt sig till Stockholm och vidare till London med drömmar om att sjunga och skriva (och utan att känna sig hemma någonstans), återvänder till vår huvudstad den varma sommaren 1999.

Där blir hon en del av ett intensivt killgäng, och snart består hela hennes värld av häng på pastarestaurangen Benito, Stureplansnätter, internskämt och bakismiddagar.

Berättelsen om sommaren, vänskapen och kärleken är ibland lite svår att hänga med i, som dagboksinlägg som bara är till för den som skriver dem. Ibland liknar det i stället bloggvärldens sätt att kort och intensivt belysa och romantisera bara vissa delar av livet. Att göra minnen till lagom vemodiga men ändå rosatonade berättelser ur verkligheten.

Ström skriver dock bättre än många bloggare, och referenserna till tidens musik, klubbar och värld ger liv till gestaltningen. Som PR kring boksläppet i april läser hon faktiskt högt på ett par tunnelbanestationer som också återfinns i boken.

Ändå är det något som inte riktigt räcker. Jag slår igen pärmarna med många frågor kvar, och inte den typen av existentiella frågor som riktigt bra romaner ibland kan efterlämna.

Varför var det just ett killgäng som hon hamnade i? Det finns något obesvarat i frågan om vad som hänt med tidigare vänner och bekanta, som gärna kunde fått mer utrymme. Vänskap bland unga vuxna är ett spännande ämne, och genom att ge det mer plats kunde berättelsen kanske bli mer allmängiltig. Och hur ser gängets relation ut idag, nästan tjugo år senare? Möts de på stan och hälsar kort, består vänskapen, eller har de aldrig setts igen?

Jag önskar helt enkelt att den korta romanen (knappt hundra sidor i ett mycket litet format) hade omfattat mer. På ett sätt är det kanske ett gott betyg att vilja att berättelsen ska fortsätta, men det blir snarare något som skaver.

Det retar mig att romantiseringen av den där sommaren inte blir mer än en kortroman, ett minnesurklipp.