Kierkegaards olika roller

Märkligt nog nämns det sällan att många av Kierkegaards böcker är fyllda av såväl ironi som underfundig humor och att de är språkkonstnärligt genomarbetade. Det är helt enkelt roligt att läsa vissa av hans verk. Han använde sig även av sin samtids litterära genrer, som dagboken och brevet, som ger läsaren förnimmelse av att komma nära författaren. Inom romantiken var det då vanligt med manuskript som hittas under mystiska omständigheter, underfundiga titlar, motton och förord. Formen verkar som en trojansk häst – inuti döljer sig något annat.

I "Synpunkt på min författarverksamhet" skriver han:

När man verkligen ska lyckas att föra en annan människa till ett bestämt ställe måste man först och främst passa på att finna människan där hon är och börja där.

Om du vill övertyga en annan om att denne har orätt i en viss sak är det inte säkert att du når fram genom att säga det direkt. Tvärtom finns risk att den andre då slår ifrån sig. I objektiv kommunikation av fakta finns inget behov av hemlighållande och kan förmedlas direkt, som när läkarvetenskapen vill förmedla nya rön. Men när det rör ens sanning i existentiell mening, kan en indirekt kommunikation behövas för att den andre på så sätt kan tillägna sig sanningen själv. Engagemang, glädje och kärlek kommer ju inifrån var och en och kan bara hjälpas fram indirekt, så att den andre själv blir mer uppmärksam på sin egen situation.

För att beröra har inte bara innehållet betydelse utan även hur det görs. Stilen är en del av det, en blandning av skämt, ironi och allvar som gör det omöjligt för en läsare att veta vilket som är vilket, om inte denne vet det i sig själv. Med motsägelser och underfundigheter, ibland med en falsk tonvikt på det likgiltiga, behandlas njutning, ansvar och livets svårigheter med ångest, förtvivlan och så vidare, för att göra läsaren medveten om sina livsproblem och vad det är att existera mänskligt.

Det enda av Kierkegaards större verk som skrevs och utgavs i hans eget namn är "Kärlekens gärningar". Även om han benämner sina andra författarnamn som pseudonymer syftar begreppet på namn som maskerar vem som skrivit. Men han intar skilda roller i sitt skrivande och befolkar sin bokvärld med heteronymer – andra namn – som är olika existensmöjligheter.

Författarnamnen på de tre heteronyma verk som utgavs under 1843 säger en del om hans ironi och humor. Utgivaren av "Antingen – eller" heter Victor Eremita, ”Den segrande Eremiten”. Fyra andra författarröster hörs också i det 800-sidiga verket, utgivet i två band, estetikerns respektive etikerns bok. Namnet Johannes de silentio, alltså ”av tystnaden” kan läsas ironiskt då han är en vältalig författare till "Fruktan och bävan", dessutom handlar skriften till en del om tystnaden, som såväl innerlighetens kännetecken som demonens försåt, och som ”gudomens samgående med den enskilde”. Constantin Constantius betyder ”Konsekvent Ståndaktig” och namnet kan läsas ironiskt med tanke på den litterära genreblandningen i "Gentagelsen".

Enligt Kierkegaard kan existensfilosofi aldrig predikas eller läras ut. Den bör istället illustreras i fiktionsgestalter, så att läsaren själv kan ana vad det innebär att leva med engagemang, innerlighet och lidelse. Existensen kan inte inordnas i något filosofiskt system eftersom det inte finns något tillvarons system, då system är fullbordan och det kan tillvaron aldrig vara. Att vara människa är ingen ”färdig” med förrän i döden.

De iscensatta författarna är skilda existensmöjligheter med olika livsåskådningar och erfarenheter som ofta motsäger varandra, på såväl spirituella som allvarliga sätt, därigenom förstärks det subjektiva. Det finns inga givna svar, utan syftet är att väcka läsarens intresse och få henne att själv förhålla sig till sin verklighet och inte bara låta den glida förbi.

Viktor Eremita berättar i ett förord till "Antingen – eller" att han sju år tidigare köpt en sekretär och inför en resa lagt en börs i en av dess lådor, men när resdagen närmade sig fick han inte upp lådan och tillgrep då en liten handyxa. En lönnlåda avslöjades och där låg två högar med manuskript, den ena med några aforismer, långa och korta essäer i estetiska ämnen, samt en ”Förförarens dagbok”. Medan det andra manuset var två långa brev med etiskt innehåll.

De olika författarna har skilda sätt att skriva på, som när det gäller estetikerns ofta motsägelsefulla aforismer i början av "Antingen – eller":

Gift dig, du kommer ångra det; gift dig inte, du kommer ångra också det; gift dig eller gift dig inte, du kommer ångra bådadera; antingen du gifter dig eller inte gifter dig ångrar du bådadera.

I den meningen, med sin tre gånger omtagna variation av samma tema uppnås en musikalisk verkan som är övertydlig för tanken, men tilltalar hörseln. Aforismen drar sedan vidare resonemanget som handlar om att avstå från val, för estetikern är det likgiltigt vad han väljer och när denne lika gärna kan välja det ena som det andra leder inte valet till något.

Till skillnad mot etikern som menar att val är avgörande för personlighetens daning, att den förtvinar när den inte väljer längre. Val som är livsavgörande föregås av överväganden, då valet gör att du väljer bort något, medan omedelbara estetiska beslut inte har sådan tyngd, du kan besluta dig för något annat i nästa stund. För etikern blir människan vad hon eftersträvar, eftersom etikern vill det goda och ta ställning till vad det än är, istället för att förhålla sig likgiltig som estetikern. Etikern har ett medvetande om sig själv och andra, och genom att förhålla sig till olika situationer kan etikern också ingripa i dem.

När det gäller manuskript som hittas under mystiska omständigheter tar andra bandet av "Stadier på livets väg" ändå priset. Den har titeln "Skyldig? – Icke skyldig?", och med undertiteln: "En lidandeshistoria. Psykologiskt experiment av Frater Taciturnus" (Broder Förtegen). Längst ned i en korg med manuskript hos Hilarius Bokbinder (Den muntre bokbindaren) som ingen efterfrågat, låg en dagbok samman med ett ”Tillkännagivande” där Frater Taciturnus berättar att han följt med en vän för att fiska efter sjöväxter. Med en håv sänkt till bottnen fick han upp en låst ask insvept i en vaxduk förseglad med sigill. När asken bröts upp låg nyckeln inuti asken. ”Så inåtvänd är alltid inneslutenheten”, säger Broder Förtegen som i asken bland annat finner Quidams dagbok som tar upp dennes förlovning med en ung kvinna, skriven ett år efter den halvårslånga historien.

Om morgonen skildras vad som ägde rum den dagen ett år tidigare och vid midnatt ältar han sin skuld. Titeln antyder att det är fråga om en inre rättegång. Quidam säger om skillnaden mellan dem:

Hon väljer skriket, jag väljer smärtan.

Historien är såväl tragisk som komisk. Att de två inte kan förstå varandra beror på deras olika personligheter, han är innesluten, hon kan inte vara det, han är tungsint, hon livsglad, han är etisk-dialektisk, hon estetisk omedelbar, och så vidare.

Den 5:e i var månad är korta noveller med i dagboken som ger ledtrådar till Quidams inneslutenhet, flera av dem handlar om märkliga fader och son förhållanden. Genom det personliga stoffet, och att lämna ut sin drygt ettåriga förlovningstid med Regine Olsen, tredje gången han behandlar den – om än maskerat så att tvättnotorna inte är direkt igenkännbara – men här är allt med, så det kan sägas att denna skuldens dagbok skrivits med hjärteblod och kanske ett av Kierkegaards mest genomarbetade verk.

Broder Förtegen raljerar efter dagboken i ett ”Brev till läsaren” om Quidams jämmer över förståelseklyftan mellan de två älskande:

Det tragiska är att två älskande inte förstår varandra, det komiska är att två som inte förstår varandra älskar varandra.