Kultur

Helena Thorfinn: ”Behöver vi allt som är på väg med containerfartyget?”

Krönika Artikeln publicerades
Ett skepp kommer lastat.
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Ett skepp kommer lastat.

Författaren Helena Thorfinn har lämnat Myanmar för USA och väntar i ett till stor del tomt hus på att familjens ägodelar ska fraktas över havet. Men behöver dom egentligen dessa containrar av föremål? Väntans period ger henne nya perspektiv.

Jag har inlett en skelettlik period av mitt liv. Ett liv som alla borde prova ibland och som har något renande, ja, nästan moraliskt uppfriskande över sig. Allt är nedbantat till absolut minimum – jag har en kaffekopp, en tandborste, en säng och ett lakanset. Och ingen vinterjacka trots att det är svinkallt ute. Vi slåss alla om samma laddare.

Jag och maken och den delen av min familj som fortfarande bor med oss (en ranglig typ i yngre tonåren som vi kan kalla lilla L) har flyttat in i ett helt tomt hus. Ett underbart hus som ser ut lite som VillaVillerkulla och som ligger i norra delarna av Washington DC. Vi har en vit veranda som jag ska sitta på när våren kommer och kylskåpet är bisarrt stort, som de tenderar att vara i Amerika´t.

Nyss var ett stort, asiatiskt hus med marmor och teak i Yangon den plats jag kallade ”hemma”, och i några veckor nu har jag svävat i luften med mina resväskor och nuddat med ena tån i själlösa lägenhetshotell i väntan på ett nytt hem.

Och nu är vi här. Med två resväskor var i alldeles tomma rum. Ett skelett till liv där allt annat än det mest nödvändiga saknas. Vi har prylbantat rejält, kan man säga.

Igår fick vi besked att allt det andra vi äger och har nu är på väg i en container till en av världens största hamnar – Tanjung Pelepas i Malaysia, för vidare färd mot Rotterdam i slutet av Februari och sedan en sväng till Panama, tydligen, och sedan ETA – Estimated Time of Arrival – i Baltimore harbour 20 mars. Ja, och sedan tar det någon vecka innan det har knölat sig hit till oss i Washington DC, tydligen.

Jag stirrar på meddelandet och det väcker betydligt fler känslor än jag hade kunnat ana. Alla de där namnen, det låter så exotiskt, som ett enda stort äventyr som soffan Ektorp och våra Billy bokhyllor är ute på. Tillsammans med galjarna Hänge på böljan blå. Säkert ihopklämda bland bananer och ananas och koreanska truckar. I min fantasi dyker det upp en elefant och en giraff också, som sticker ut sådär som på Noaks Ark, men där går väl gränsen. Men å andra sidan, vad vet man om hur det går till, i de där stora hamnarna, staplade containrar i långa rader, in och ut ur fartygens djup. Hur ska alla mina böcker, våra burmesiska skulpturer och soffan Ektorp och lilla L´s stora Fatboy hitta rätt? Och om det börjar regna där i något förvar någonstans, drar de över en presenning eller nåt? Jag bara undrar.

Under tiden försöker vi göra det så mysigt vi kan i vårt helt tomma hus. Vi har beställt sängar från IKEA som levereras pronto och jag känner en svensk våg av stolthet över att de håller den exakta leveranstiden. Däremot känner jag mig inte så stolt svensk när jag lite skamset kryssar i rutan att jag gärna vill ha allt monterat, det där borde jag väl fixa själv efter alla år?

Men här i Amerika är allt väldigt serviceorienterat och lätt och inte så lutheranskt, så det är bara att kryssa i och ta en kopp kaffe medan någon annan vänder och vrider på de välbekanta instruktionsbladen. Jag beställer också ett skrivbord som jag sitter och skriver denna kolumn på. Däremot har vi inget matbord, det är ute på galej med stolarna på de sju haven, utan vi äter vid en barbänk i köket och maken får ha sina grejer på ett elementskydd där han står upp och skriver mejl när han jobbar hemma.

Och det är nu en sorts frihetskänsla infinner sig. Vi behöver kanske inte allt det där som finns i containern? Tiotals kubik av, ja, av vaddå? Jag minns inte? Vad mer än detta kan man tänkas behöva? Jag har min säng, min mobil, mina skor. Hade ju varit trevligt med en skål att lägga äpplen i, kanske, och något att hänga på väggarna, men i princip har vi allt vi behöver.

Kanske är detta vad back to basics är, något som vår lokaltidning Washington Post skriver är det nya svarta här. Tillbaka till det enkla. Som att dricka vatten ”rått”. Raw water, skriver tidningen, är en riktig hälsokur. Och vad är då raw water? Vad jag förstår är det det som under hundratalsår har kallats att ’dricka brunn’. Rått vatten är att uppsöka naturliga källor, ja, ni vet som Ramlösa brunn, och där slå sig ner med sin glasflaska och själv fylla den till brädden med detta råa, trendiga som kallas vatten. Mer hälsosamt än så kan det inte bli! Vilken nydanande idé!

Å andra sidan. När jag dricker vattnet i Washington DC så kan jag se att det finns en poäng i att inte dricka kranvattnet. Det luktar starkt av klor och smakar kemiskt och när man duschat luktar hela badrummet som en simbassäng. Vi kör det genom ett filter som sitter i dörren på det stora kylskåpet innan vi dricker det.

Däremot är tydligen det svenska kranvattnet världsledande i renhet och smakar nästan som raw water, läste jag någonstans, och ändå envisas folk med att köpa vatten på flaska. Onödigt, hälsar jag från mitt nya, avskalade liv. Sluta köp vatten i plastflaskor. Använd er av ert utmärkta kranvattnet istället, fyll en flaska och njut av att slippa dricka bassängvatten. Och förresten blir det kanske mer plats på de där kontainerfartygen om de slipper transportera raw water till er i Sverige också.

Lite mer

Om krönikan

Varje fredag publiceras en krönika på kultursidan. Idag skrivs den av Helena Thorfinn, författare och tidigare journalist, uppvuxen i Skåne och som under flera år har bott i Myanmar (Burma), men sedan i höstas är bosatt i Washington DC. Hennes romandebut, ”Innan floden tar oss” (2012), blev en stor framgång.

Visa mer...