Annons
Kultur

Kraften hos dikten lockar och oroar

Åsa Maria Krafts tionde verk sedan debuten heter ”Robotsand”. Men robotar förekommer inte i dikterna, snarare dockor som törst och tröst.
Publicerad 23 mars 2018
Detta är en recension i Ystads Allehanda. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Åsa Maria Kraft skriver oren dikt, ogärna vacker, ofta upplöst.
Åsa Maria Kraft skriver oren dikt, ogärna vacker, ofta upplöst.Foto: Nille Leander

Lyrikutgivning sägs inte sällan vara ett prestigeprojekt ämnat att förmera de traditionsmättade förlagens kulturella och symboliska kapital. Deckarna och de kända romannamnen drar in stålarna, dikten sätter guldkant. När Åsa Maria Kraft nu ger ut ett tionde verk sedan debutboken 1997, "4 påhitt", kan man bokstavligt säga att deckarna skapat utrymme för dockorna.

Enligt enkel teori ses dockor som övergångsobjekt. Hos Kraft är de betydligt mera än så. Mera mångtydiga, mera avancerade, mindre psykologiskt fotade trots Freud-influenser. Titelordet "Robotsand" nämns inte en enda gång på de drygt 100 textsidorna. Det gör däremot Pleroma och Kenoma – ej att förväxla, fast det kan verka frestande, med Barbie och Ken. Och här är Magdalen, Hypsiphrone, Taweret. Gnostikor och turistdockor i Mexico City. Paddeldockor och dockor som nästan väcks till liv och blir människor. Dockor som törst och tröst. På innerpärmarna Alice Krafts foton av dockor, vilka för tankarna till animationer.

Annons

Åsa Maria Kraft skriver oren dikt, ogärna vacker, ofta upplöst, apokryfisk – tempus och pronomen utsätts för ett slags tidssvindlande och underminerande attacker. Bildvärlden korresponderar med språkmaterian. Inför varje avdelning – de är fyra, som i påhitt – skriver diktaren långa introduktioner för att förklara exempelvis glosorna och personnamnen här ovan. Riter och myter anno dazumal möter omsider Expressens löpsedel och en långvarig debatt om förbudet mot barnaga.

”Självironin hos Kraft är svagt beroendeframkallande.”

Utgrävningar av gamla civilisationer står därtill mot inhemska sentida varianter av ett hat mot islam, mot den som "kommit sist till bordet, arbetsplatsen, landet", mot den som "tros sakna röst och språk". Så framstår den svenska moderniteten som en barbarisk historielöshet. Kan (en) man uppskatta dikt som inte fullt ut begrips? Självironin hos Kraft är svagt beroendeframkallande. "Jag ser spår och tolkar som på ett/ museum utan skyltar", kan hon skriva. Hon kan också avsluta en sida med sex ord: "Du är så svår att förstå".

Men tänk om dockorna, likt en Golem, börjar tala ungefär samma språk som "vi" och avslöja? Tänk om barnen, i synnerhet flickorna, får för sig att. Krafts dikt rör sig kring möjligheterna att det faktiskt existerar andra tolkningsföreträden och parallella visualiseringar, svårbegripliga för kalkgubbar som undertecknad. Men hittills är barnen hos Kraft mest offer, utsatta för en bortvänd och självupptagen vuxenhet. Samtidigt, likt diktaren, suveräna. Och kanske har även kalkgubben en liten öppning kvar i hjärtat för barndomens mystiska luckor.

Dockorna är (o)roligare än deckarna.

Jan KarlssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons