Annons
Kultur

Kritikens ovissa framtid

Lång ansats men få svar, anser litteraturrecensenten Jimmy Vulovic om två läsvärda essäer som undrar hur framtidens kritik ser ut. Boken han har läst är ”Framtidens kritik”.
Ny bok • Publicerad 21 maj 2018 • Uppdaterad 22 maj 2018
Detta är en recension i Ystads Allehanda. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Fler, och andra, frågor om kritikens och bokbranschens roll och förändringar borde ha ställts i de två essäer som utgör boken ”Framtidens kritik”. Det anser vår recensent.
Fler, och andra, frågor om kritikens och bokbranschens roll och förändringar borde ha ställts i de två essäer som utgör boken ”Framtidens kritik”. Det anser vår recensent.Foto: Emilio Morenatti

Hur ser framtidens litteraturkritik ut? Vilken roll får den i offentligheten? Hur ska man kunna livnära sig på den? Många kulturredaktörer och kritiker har under senare tid brottats med dessa frågor. Kanske har en och annan läsare också oroligt undrat hur det ska gå för kritiken.

I ”Framtidens kritik – Två essäer”, den nionde delen i en serie om kritikens former och förutsättningar, försöker Axel Andersson och Alexander Svedberg i var sin essä besvara frågorna. Det är forskarseminariet ”Fria seminariet i litterär kritik” och Ariel förlag som står bakom skriftserien. Essäerna är i det stora hela intressant, angelägen och lärorik läsning. Men kanske är frågorna som de väcker till liv ändå viktigare än svaren som ges.

Annons

I ”Kritiken om 100 år” skisserar Axel Andersson kritikens historia och framtid. Han tar begrepp som exempelvis urval och professionalism till sin hjälp, tillsammans med en rad tänkare kring ämnet människa och teknologi. Han landar i en fin vision för kritiken, ökad demokratisering.

Om jag förstår saken rätt så vill han se olika samverkande lokala medborgarkritikernätverk växa fram, kring till exempel folkbibliotek, där gemene man kan föra kritiska diskussioner om konst och litteratur. Samtidigt kan professionella kritiker genom dessa nätverk få möjlighet att livnära sig som coachande inspiratörer och redaktionella instanser.

Det är spännande tankar, inte helt nya dock. Liknande idéer i den analoga världen fanns i den så kallade Proletkult-rörelsen som formerades strax innan den ryska revolutionen.

Alexander Svedberg resonerar i ”De blödande nätverken” om hur framtidens teknologi kan tjäna kritiken. Hoppet sätts till AR-teknik (Augmented Reality; förstärkt verklighet där teknik och verklighet tillsammans skapar nya världar). Men formuleringar som ”när AR väl går mot sin andra generation” och ”dessa löften har ännu inte infriats” antyder att det nog är en bra bit kvar innan tekniken kommer litteraturkritiken till undsättning. Om någonsin.

Jag som tidigare vistats kring forskningsmiljöer där litteraturen i den digitala tidsåldern har diskuterats flitigt, måste säga att jag blir väldigt förvånad när jag nu, anno 2018, läser att ”teknologier som eye-trackning håller på att utvecklas”. Den kartläggningen av läsares ögonrörelser sades ju vara litteraturens, kritikens och den litteraturvetenskapliga forskningens framtid redan för tio år sedan. Den tekniska utvecklingen går tydligen inte så snabbt trots allt. Eller så spelar den bara inte så stor roll i ett ämne som har mer än 2500 år på nacken.

Gemensamt för essäerna är att de vilar på många om och men samt på en rad teoretiska antaganden. Läsningen av dem är som att förväntansfullt se en längdhoppare göra sig redo. När hopparen backar från hoppgropen ser vi hur Derrida, Barthes och Heidegger passeras utmed ansatsbanan. När sedan till och med Hobbes, Aristoteles och Platon passeras så skruvas förstås förväntningarna upp ännu mer. Oh My God, tänker jag när språngmarschen mot gropen tar fart, med en så lång ansats kan ju hoppet bli hur långt som helst. Först går det fort och farten ökar, som sig bör vid långa hopp, men efter ett tag tar ansatsen ut sin rätt. Väl framme vid plankan finns det inte mycket kraft kvar i benen. Vad kort det blev, konstaterar jag lite snopet när det är över.

Fler, och andra, frågor om kritikens och bokbranschens roll och förändringar borde ha ställts i de två essäer som utgör boken ”Framtidens kritik”. Det anser vår recensent.
Fler, och andra, frågor om kritikens och bokbranschens roll och förändringar borde ha ställts i de två essäer som utgör boken ”Framtidens kritik”. Det anser vår recensent.Foto: Michael Rubinkam

Trots det är båda texterna läsvärda. Inte minst därför att de sätter igång tankar om vad offentligt framförd kritik av exempelvis litteratur är bra för i ett samhälle. De får en även att tänka på hur idéerna skulle kunna ha utvecklats om exempelvis klassaspekten hade accentuerats. Eller vad som hade hänt om litteraturkritikens så kallade kris tydligare hade relaterats till den våg av populistisk misstro mot etablerade auktoriteter som vi lever i.

Dessutom kunde viktiga aspekter av det minskande intresset för litteraturkritik ha synliggjorts om det tydligare hade kopplats samman med att parhästen litteraturens betydelse också minskar. Spelar det någon roll att varumärkesstrategier alltmer ringar in den litteratur och de författarskap som når offentlighetens ljus? Och behövs kritiker så som vi har känt dem om läsaren redan vet precis vad som kan förväntas av en genre?

Fler frågor av det slaget tror jag bör ställas av den som vill veta hur framtidens kritik ser ut.

Sakprosa

Axel Andersson och Alexander Svedberg

”Framtidens kritik – Två essäer”

(Förlag: Ariel)

Jimmy VulovicSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons