Kultur

Leslie Jamison: "Gingarderoben"

ny bok
Leslie Jamison är författare och skribent i NY Times.
Foto:

Vi är i USA och det är inte det minsta romantiska skimmer över beskrivningen av alkoholisten Tillys liv. Kulturjournalisten Rebecka Åhlund har läst "Gingarderoben" av Leslie Jamison.

Leslie Jamison

"Gingarderoben"

Övers. Sofia Nordin Fischer

(Weyler)

Artikeln publicerades 18 mars 2017.

Stellas moster Tilly är alkoholist och mer eller mindre framgångsrikt ”bortglömd” av resten av familjen. Sådär som det är så bekvämt att göra när någon är för krånglig, deppig eller ohanterlig.

När Stella söker upp henne hamnar hon i den där utkanten av det amerikanska samhället som vi på lite distans älskar att romantisera. Trailer park, tomflaskor, schletna strippklubbar och tumbleweed som blåser omkring- som en väl använd analogi för de trasiga stackars beväpnade underklassmänniskorna som röstade för Trump för att de inte förstod bättre.

Det vilar dock inget romantiskt skimmer över Tilly, och inte över hennes gingarderob heller. Ett litet kyffe utan fönster med en smutsig madrass på golvet och ginflaskor på exakt varje plan yta. ”Jag tar bara små klunkar”, säger hon. Men hon tar de där klunkarna ofta, ofta, oavsett tid på dygnet.

Tilly är en äldre kvinna som förlorat allt, inklusive det hon kanske aldrig ens hade, och vars enda utväg är flaskan. Och då inte på det där kul-trashiga sättet som en hemmasnickrad Mae West, utan som bara det onämnbara: en äldre kvinna som super för att hon inte kan sluta.

Romanen växlar mellan berättarjag: dels Stella, dels Tilly. På sin outtalade mission att rädda Tilly flyttar Stella med henne hem till Abe, Tillys son, som trots att han jobbar jämt på en bank och bär kostym, även han får framträda som en verklig, komplicerad och enkel karaktär.

Jamison jämförs då och då med Joan Didion, men det är väl onödigt. Hennes stil är egen, rafsar mot huden, berättar allt det fula men låter det aldrig ta över helt. Som om hon har ett eget öga för tillvarons komplexa obalans.

Det är en förkrossande beskrivning av ett missbruk i full kareta, där missbruket får en egen status, som ett eget väsen. Vi tror att vi vet vad det är, men i Jamisons fantastiska text blir det lika mystiskt, massivt och lika nedsipprande som det kan vara.

Vi behöver nya beskrivningar, nya bilder, nya vrår att betrakta missbruk från. Och det får vi genom att glänta på dörren till gingarderoben.