Magiskt realistiskt - och lite tråkigt

Exit väst utspelar sig till en början i ett icke namngivet land i Mellanöstern. Ett inbördeskrig håller på att bryta ut, staden är "svullen av flyktingar" och samhället vacklar vid den demokratiska kollapsens avgrund. Men mitt i denna akuta situation pågår också en vardag, där Saeed för första gången ser Nadia på en kvällskurs i företagsekonomi. Relationen utvecklas snabbt, i enlighet med Hamids tempofyllda berättarteknik. Språket gör sitt bästa för att vara okomplicerat men vackert, med långa meningar och många "och", i en fin och dynamisk översättning av Molle Kanmert Sjölander.

Nadia och Saeed ses mest hemma hos Nadia, eftersom Saeed fortfarande bor hemma hos sina föräldrar. Hon kastar ned en nyckel och en svart klädnad till honom så att han ska kunna ta sig upp till hennes lägenhet utan att väcka uppmärksamhet. I lägenheten spelar de skivor och röker psykedeliska svampar som Nadia beställer på nätet.

Mohsin Hamid tycks vilja motsatsen till att exotisera sina karaktärer och situationerna de befinner sig i. Det är just det vardagliga, det samtida, som prosan uppehåller sig vid. Hamid bedriver ett slags känslomässigt, pedagogiskt, bildningsarbete. Hans poetik handlar om att normalisera (till exempel upplevelsen av krig, eller att leva i ett fundamentalistiskt islamistiskt samhälle), och samtidigt: att skriva fram karaktärer som inte uppträder alldeles för förutsägbart. Hamid låter Nadia köra motorcykel och gör Saeed till en försiktig ung man som vill vänta med sex till efter giftermålet. Nadia bär "en svart klädnad från fötterna till fingerspetsarna" men hon gör det för sin egen skull, inte för att hon är religiös. Hamid vill åt det allmänmänskliga, vill säga: "såhär kan det kännas att tvingas lämna allt".

För staden där Saeed och Nadia bor blir snart ohållbar att leva i. I en surrealistisk scen upphör försäkringsbolaget där Nadia arbetar att existera. De anställda plockar med sig allt av värde från kontoret för att sedan aldrig mer gå dit. Nadia måste täcka för fönstren i sin lägenhet med tejp och svarta sopsäckar. "Ett fönster var den gräns över vilket döden mest sannolikt skulle träda". Och döden blir verkligen konkret när Saeeds mamma träffas i huvudet av en kula som går genom vindrutan på bilen, när hon letar efter ett örhänge hon tror sig ha tappat på golvet.

Allt händer i samma snabba, raka tempo. Plötsligt har Saeed ingen mor. Nadia flyttar hem till honom och hans pappa. Och här dyker den första mystiska dörren upp, för vilken man kan betala för att träda igenom. Saeed tvingas lämna sin far efter sig och han och Nadia går igenom portalen som för dem först till den grekiska ön Mykonos och sedan till London, där de flyktingtäta områdena i brittisk media kallas för "det värsta av de svarta hålen i landets väv".

I romanens universum är det enkelt att fly, men omöjligt att återvända. Överallt finns flyktingläger, fattigdom och hopp om ro någon annanstans. Så vad säger Exit Väst om vår värld? "Vi är alla migranter i tiden", vi är alla människor som hoppas på att få bygga våra liv på säker grund, tillsammans med de vi älskar. Det är fint och kanske välbehövligt pedagogiskt, men tillrättalagt och lite tråkigt. Jag återvänder i tanken till Saeeds pappa, som inte ville följa med genom den magiska portalen. "(...)ty när vi utvandrar mördar vi dem i våra liv som vi lämnar kvar." De känslorna hade Mohsin Hamid gärna fått uppehålla sig längre vid.