Annons
Kultur

Magiskt realistiskt - och lite tråkigt

Mohsin Hamid skildrar en värld i krig där det är enkelt att fly, men omöjligt att återvända. Felicia Stenroth läser en magisk realistisk men väl tillrättalagd roman.
Litteratur • Publicerad 2 november 2017
Detta är en recension i Ystads Allehanda. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Mohsin Hamid
Mohsin HamidFoto: Jillian Edelstein

Exit väst

Författare: Mohsin Hamid

Översättning: Molle Kanmert Sjölander

Förlag: Natur & Kultur

I Mohsin Hamids debutroman Nattsvärmare gestaltades klasskillnader och fundamentalism i Pakistan. I den senaste romanen Den ofrivillige fundamentalisten beskrevs en pakistansk mans öde i New York efter 11 september. Mohsin Hamids författarskap gestaltar stora politiska rörelser med världen som spelplats, men alltid med individen i centrum. Nu är han aktuell med en magisk realistisk roman som blivit nominerad till det prestigefyllda Man Booker-priset.

Exit väst utspelar sig till en början i ett icke namngivet land i Mellanöstern. Ett inbördeskrig håller på att bryta ut, staden är "svullen av flyktingar" och samhället vacklar vid den demokratiska kollapsens avgrund. Men mitt i denna akuta situation pågår också en vardag, där Saeed för första gången ser Nadia på en kvällskurs i företagsekonomi. Relationen utvecklas snabbt, i enlighet med Hamids tempofyllda berättarteknik. Språket gör sitt bästa för att vara okomplicerat men vackert, med långa meningar och många "och", i en fin och dynamisk översättning av Molle Kanmert Sjölander.

Annons

Nadia och Saeed ses mest hemma hos Nadia, eftersom Saeed fortfarande bor hemma hos sina föräldrar. Hon kastar ned en nyckel och en svart klädnad till honom så att han ska kunna ta sig upp till hennes lägenhet utan att väcka uppmärksamhet. I lägenheten spelar de skivor och röker psykedeliska svampar som Nadia beställer på nätet.

Mohsin Hamid tycks vilja motsatsen till att exotisera sina karaktärer och situationerna de befinner sig i. Det är just det vardagliga, det samtida, som prosan uppehåller sig vid. Hamid bedriver ett slags känslomässigt, pedagogiskt, bildningsarbete. Hans poetik handlar om att normalisera (till exempel upplevelsen av krig, eller att leva i ett fundamentalistiskt islamistiskt samhälle), och samtidigt: att skriva fram karaktärer som inte uppträder alldeles för förutsägbart. Hamid låter Nadia köra motorcykel och gör Saeed till en försiktig ung man som vill vänta med sex till efter giftermålet. Nadia bär "en svart klädnad från fötterna till fingerspetsarna" men hon gör det för sin egen skull, inte för att hon är religiös. Hamid vill åt det allmänmänskliga, vill säga: "såhär kan det kännas att tvingas lämna allt".

För staden där Saeed och Nadia bor blir snart ohållbar att leva i. I en surrealistisk scen upphör försäkringsbolaget där Nadia arbetar att existera. De anställda plockar med sig allt av värde från kontoret för att sedan aldrig mer gå dit. Nadia måste täcka för fönstren i sin lägenhet med tejp och svarta sopsäckar. "Ett fönster var den gräns över vilket döden mest sannolikt skulle träda". Och döden blir verkligen konkret när Saeeds mamma träffas i huvudet av en kula som går genom vindrutan på bilen, när hon letar efter ett örhänge hon tror sig ha tappat på golvet.

”Bokens första mening: ”I en stad som var uppsvälld av flyktingar men där fred ännu rådde, eller i alla fall inte öppet krig, träffade en ung man en ung kvinna i ett klassrum och talade inte med henne.””

Allt händer i samma snabba, raka tempo. Plötsligt har Saeed ingen mor. Nadia flyttar hem till honom och hans pappa. Och här dyker den första mystiska dörren upp, för vilken man kan betala för att träda igenom. Saeed tvingas lämna sin far efter sig och han och Nadia går igenom portalen som för dem först till den grekiska ön Mykonos och sedan till London, där de flyktingtäta områdena i brittisk media kallas för "det värsta av de svarta hålen i landets väv".

I romanens universum är det enkelt att fly, men omöjligt att återvända. Överallt finns flyktingläger, fattigdom och hopp om ro någon annanstans. Så vad säger Exit Väst om vår värld? "Vi är alla migranter i tiden", vi är alla människor som hoppas på att få bygga våra liv på säker grund, tillsammans med de vi älskar. Det är fint och kanske välbehövligt pedagogiskt, men tillrättalagt och lite tråkigt. Jag återvänder i tanken till Saeeds pappa, som inte ville följa med genom den magiska portalen. "(...)ty när vi utvandrar mördar vi dem i våra liv som vi lämnar kvar." De känslorna hade Mohsin Hamid gärna fått uppehålla sig längre vid.

Felicia StenrothSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons