Annons
Kultur

Mirja Unge tar med oss till en annan del av Sverige

I Mirja Unges tonårsvärld kan frusna kroppar bara värmas med alkohol ur flaska. Hennes taggiga unga huvudperson Tove försöker hitta sin plats under uppväxten i brukssamhället. Jan Karlsson har läst ”Jag går och lever”.
Publicerad 7 juni 2018
Detta är en recension i Ystads Allehanda. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Foto: Göran Segeholm

Ica finns, en pizzeria, rentav ett solarium. Idén om att hela Sverige skall leva får sig ändå och titeln till trots en rejäl törn i Mirja Unges roman "Jag går och lever". På högstadieskolan gör eleverna vad de kan för att knäcka lärarna. Om det inte är notorisk pennalism eller slagsmål i klassrummet så är det sexuella trakasserier och rena rama övergreppen på rasterna. Maktlösheten präglar både mobbare och offer.

Annons

Farsan jobbar nattskift på pappersbruket och har knappt något gott att säga om eller till den 15-åriga Tove och hennes arbetslösa 18-åriga syrra. Sedan mamman försvann håller han till i källaren. Familjemedlemmarna äter aldrig tillsammans. Det är taggarna utåt, en aggressivitet i attityd, mentalitet och språk som Unge förhåller sig kongenialt till. Det kan i och för sig bero på att det är hon som uppfunnit detta nästan talspråkliga och syntaxupplösande idiom med få kommatecken; tankarna går till Robert Kangas och hans första romaner kring 1990-strecket.

”Centralgestalten och jagberättaren Tove är ändå, fast hon själv inte riktigt begriper det, på väg bort från bilarna och traktorerna, snuset och spyorna, glassplittret och de klibbiga pölarna”

Romanen utspelas också under denna tid, med Kuwaitkriget som en återkommande påminnelse. Löpsedlarna låter i likhet med järnvägen ana att det finns en annan värld, bortom åkrarna och grusvägen. Men tågen svischar förbi brukssamhället – någonstans i Sverige, oklart var – och inte heller klassresan till Tyskland vidgar några som helst elevvyer. Här sitter man fast i en sverigedemokratisk paradisdröm, bland tveksamma band och bindningar.

Centralgestalten och jagberättaren Tove är ändå, fast hon själv inte riktigt begriper det, på väg bort från bilarna och traktorerna, snuset och spyorna, glassplittret och de klibbiga pölarna. Bort från "isregn och dynglukt", från ett samhälle som bildligt och närmast bokstavligt är inavlat.

Nu som tidigare i produktionen bottnar Mirja Unge (född 1973) stadigt och djupt i miljöerna och tematiken. Tre rätt av arton på matteprovet. Blåfrusna händer, ett evigt tonårsfrysande som bara kan värmas upp med alkohol ur flaska, i bästa fall mun mot mun laget runt. Mest tyglat skriver hon om en våldtäkt, eller med dagens språkbruk: våldtäkterna.

Kanske kommer Unge närmare sitt litterära egensinne i dramatiken, där situationskomiken och den mörka humorn får större utrymme, spelyta: "Var är alla – och andra pjäser" (2015) ger syn för sägen. Men i ett land där romanerna numera till betydande del präglas av didaktisk journalistprosa, poänglösa spänningsmoment och semipsykologiska djupsinnigheter är detta ett verk som står sig mer än väl i konkurrensen.

Jan KarlssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons