Kultur

Moderna Museet, Malmö: Annika Eriksson

Konst Artikeln publicerades
Från Annika Erikssons utställning "The Socail" på Moderna museet i Malmö.
Foto:
Foto:

När Annika Eriksson presenteras stort i sin gamla hemstad Malmös Moderna museum blir det en stor konstupplevelse med internationella perspektiv. Konstskribenten Isac Nordgren har sett "The Social".

Annika Eriksson

"The Social".

Visas på Moderna museet i Malmö, till 4 juni

Det är länge sedan en konstnär från Malmö fick möjligheten att göra en stor separatutställning på Moderna Museet i staden, i princip har det inte skett sedan Christian Andersson tog turbinhallen i besittning för sex år sedan.

Annika Eriksson som nu visas, är både född och utbildad i Malmö men när man ser hennes utställning "The Social" blir det tydligt att hon har hela världen som sin arbetsplats. Eriksson bor sedan länge i Berlin och här finns verk som ursprungligen uppförts på platser som Istanbul, Novosibirsk och Helsingfors.

I "Past Lives Selector" poserar två kvinnor i kläder från en svunnen tid, likt modeller, i ett friluftsmuseum. De båda kvinnorna rör sig stelt som levande dockor och ikläder sig olika roller. När en av kvinnorna sensuellt smeker hjulet på en spinnrock blir det en iscensättning av sociala koder, maktförhållanden och de föreställningar vi har om hur en kvinna kan uppträda.

Filmen förkroppsligar arketypiska bilder av det förflutna och av det naturliga, och den spelar också upp scener som handlar om vad som utgör "det svenska", en högst aktuell och obehaglig diskussion.

I hörnet av rummet där filmloopen visas står som ett appendix en artificiell brasa, en samling pinnar av plast och en lampa som lyser rött. Liksom filmen rör sig kring idéer om det kvinnliga eller det svenska så ställer objektet frågan om vad en brasa är, själva idén om en brasa.

Allra bäst i utställningen är det stora tudelade rum i vilket tre långa videoloopar visas. I det vänstra rummet längst in visas verket "Wir sind wieder da" där ett gäng punkare umgås i ett asfaltslandskap. De dricker öl och säger inte så mycket. En eld brinner och hundarna springer löst.

Mitt emot visas "The Community", en film om ett stort antal katter, tidigare människors husdjur, som nu lever i en park i Istanbul. Katterna, säkert femtio stycken, umgås på några mattor som har lagts ut på marken. I tystnad kryper de nära varandra.

I den andra delen av det stora rummet visas "I am the dog that was always here (loop)", en film om ett område utanför Istanbul dit ett stort antal gathundar har förflyttats av myndigheterna. I verket, som först ger intrycket av att vara en dokumentär, läser en man en text på turkiska. Han upprepar samma fraser, och snart får man intrycket av att någon av hundarna är berättaren. Det är ett omvälvande poetiskt verk om staden och om livets villkor som får mig att tänka på Richard Bachs filosofiska klassiker "Jonathan Livingston Seagull".

De tre videolooparna fungerar otroligt bra som en helhet. Hundarna, punkarna och katterna utgör olika sociala gäng med egna koder och regler. Gränserna mellan de olika subjekten suddas ut, människor och djur förenas av grundläggande känslor och behov.

Annika Eriksson har förfinat upprepningen som metod. Hennes verk lämnar kvar någonting inuti mig, som om jag också blir till en del av hennes tidsloopar.

"The Social" är en utställning att förlora sig i. Ett pågående nu, utan början och utan slut.