Annons

Miriam Aïda: Musikalisk moteld mot mellon

Musikern Miriam Aïda har resignerat inför mellon. Hon parkerar sig med barnen framför tv:n lördag efter lördag. Men mellon har plockat av henne kultursnobbismen, skriver hon i sin första musikkrönika i YA. Hon har dock börjat anlägga musikalisk moteld.
Miriam Aïda
Krönika • Publicerad 8 mars 2018 • Uppdaterad 19 mars 2018
Miriam Aïda
Detta är en personligt skriven text i Ystads Allehanda. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Miriam Aïda.
Miriam Aïda.Foto: Charlotte Carlberg Bärg

Mina starkaste minnen från Melodifestivalen är daterade 80-tal. Carolas ”Främling”, Bröderna Herreys ”Gyllene skor”, Pernilla Wahlgrens strassiga ”Piccadilly Circus” och Anna Books bokstavskombinationslåt ”ABC” är några av de oförglömliga.

Efter det breder det ut sig en 25 år djup mello-lucka. Jag har vänt detta folkliga tv-event ryggen och helt raderat det från min karta. Men med två nyfikna barn har denna förnekelse blivit svårare och svårare för mig och min man (och musikkollega Fredrik Kronkvist.)

Annons

I flera år har vi haft olika strategier, ljug och avledande manövrar för att slingra oss ur dessa lördagar vid tv:n. Men förra våren gick det upp för mig att vår kultursnobbism helt hänsynslöst har exkluderat våra barn ur mello-gemenskapen. Alla deras kompisar kollar, röstar och diskuterar favoriter och det bygger en samhörighet som är fin. Det som jag själv ser tillbaka på med värme, att komma till skolan efter helgen och vara med på snackisen, har jag inte bjudit mina barn på.

Så nu när mello-dramat är över oss igen har vi slutligen resignerat. Två musiker med barn har efter många års motstånd gett upp och vi parkerar oss i soffan med godisbrickan och app, lördag efter lördag. Medan chipsflisorna täcker mattan sitter vi där, alla fyra, och vrider oss av ömsom skratt och ömsom plåga samtidigt som barnen tröströstar lite halvhjärtat.

Mellan skratt, suckar och spontandans inser jag att musiken som skvalar ur mello-tv:n representerar en stor del av det vi lyssnat på tillsammans under hela den gångna veckan. Jag blir helt kall längs ryggraden. Hur kan det ha blivit så här?

Jag famlar efter ursäkter om att utvecklingen har förändrat människors lyssnarvanor. Att vi idag har hela världens musik i fickan och lyssnar mer i hörlurar. Förr användes musik till att skapa gemenskap när vi idag har den för att stänga ute den högintensiva omvärlden. Det har gjort att musiken har gått från att vara en gemensam aktivitet till en privat angelägenhet. Men förklaringarna duger inte som ursäkter och ger mig ingen tröst.

På söndagsmorgonen vaknar jag och sätter på ”A swingin‘ affair” från 1962 med Dexter Gordon och känner en otippad ödmjukhet inför mellon. Den har både plockat av mig min kultursnobbism och fått mig att flitigt fylla huset med musik jag älskar! Ibland måste man gå fel för att komma rätt.

Annons
Annons
Annons
Annons