Naumanns familjehemligheter blir till brännande roman
De flesta känner nog igen känslan av att vilja hålla fast vid en lycklig tid i livet, samtidigt som den sakta rinner en ur händerna. Ju snabbare tiden försvinner desto hårdare försöker vi hålla kvar den. Men vi kan till slut bara se den försvinna. Oavsett vad vi gör så är det omöjligt att stoppa tidens flykt, omöjligt att hålla kvar det som måste försvinna. Ur den insikten uppstår ett vemod, en sorg rentav. Cilla Naumann gestaltar på ett mästerligt sätt den känslan i sin nya roman ”Den oändliga familjen”.
Som titeln avslöjar står en familj i centrum. Närmare bestämt en amerikansk familj som flyttar till Sverige. Ray är forskare och får en forskartjänst i Stockholm. Men han är inte lycklig. Han bryts istället sakta ner av en hemlighet, av själva anledningen till att han och frun Mary ansåg sig tvingade att fly från den lyckliga och lyckade tillvaron i USA. De anländer till det nya landet en kall och snöig vinterkväll, tillsammans med de båda döttrarna Isabel och Bea. De flyttar in i en liten lägenhet på den nittonde våningen i ett hyreshus.
I och med Rays hemlighet tvingas familjen lämna det liv som de älskade i Kalifornien. De måste bryta upp från släktingar, vänner, ja, en hel kultur och en livsstil. Gestaltningen av de känslor av förlust som detta uppbrott framkallar är mycket drabbande. Marys sorg blir läsarens. Och när sedan ingenting blir som de hade tänkt sig i Stockholm, blir sorgen efter det som tidigare hade varit dubbelt så tung att bära. Minnena av ett förhållande som en gång var lyckligt, av barn som en gång kom med lycka, av vänner som besökte och av framtidstro som fanns, driver fram ett vansinne uppe på den nittonde våningen.
”Det är så fruktansvärt sorgligt och vackert på en och samma gång.”
Även om det är en specifik familjs öde som står i centrum så är romanen mycket större än så. Det är mer eller mindre livet i sig, eller i alla fall de allmängiltiga livsvillkoren, som gestaltas på ett känslomässigt plan. Det är så fruktansvärt sorgligt och vackert på en och samma gång. Språket är poetiskt. Det rinner oavbrutet in i mig när jag mer eller mindre sträckläser romanen, omöjligt att stoppa. Samtidigt är människo- och känslokunskapen kristallklart formulerad. Med Cilla Naumanns roman ”Den oändliga familjen” får läsaren en brutalt insiktsfull och poetiskt vacker skildring av vad förlustens sorg kan driva en människa till.
Jag tror romanens själva struktur starkt bidrar till att gestaltningen blir så omvälvande och påträngande. Den berättas av tre jag: den brådmogna dottern Isabel, modern Mary och en grannflicka som i barndomen blir vittne till hur familjens hemlighet får ett brutalt slut. Genom de tre jagberättelserna kommer läsaren så nära händelserna, och de känslor som omgärdar dem, att det är omöjligt att värja sig. Det är genom dem som läsaren ser hur sorgen efter och längtan tillbaka till det som en gång har varit kan få människor att göra de mest fruktansvärda saker.
