Musiken lyfter Monicas vals: ”En fascinerande resa”

Manusförfattare Abrahamssons och regissör Christensens egen beteckning på föreställningen är ”drömspel”, där fragment och fantasier driver handlingen framåt utifrån Monica Zetterlunds välkända biografi – dock utan att, enligt egen utsago, fokusera på att vara historiskt korrekta.

Den generösa låtlistan i programbladet omfattar drygt 20 låtar och koncentreras kring ”Waltz for Debbie”, det ikoniska samarbetet med den amerikanske pianisten Bill Evans från 1964. Över huvud taget tar föreställningens ramverk spjärn mot Monicas förhållande till de musikaliska förebilder som ledde henne in på sångarbanan. Billie Holiday dyker till exempel upp och kommenterar hennes prestationer.

Vad nu än drömspelsformen kan tänkas innehålla, så skulle det lika gärna gå att kalla föreställningen för en teaterkonsert – ett sceniskt uttryck där musiken dramatiseras och låtarna länkas ihop av ett löst narrativ. Och fastän Götesdotter i huvudrollen gör en kraftfull gestaltning så får helheten knappast någon djupare dramatisk tyngd. Vare sig det är ett medvetet val eller ej, så blir föreställningens imponerande flyt och jazzigt svala precision lika mycket en tillgång som en baksida: vi presenteras inte för några nya ingångar i det värmländska lingonrisets livshistoria; storstadslängtan, ryggskada och alkohol tillhör de etablerade elementen som svepte in mörkare stråk i hennes biografi, och de adresseras även här som inflytelserika privata faktorer i den alltmer framgångsrika musik- och scenkarriären.

För fem år sedan kom Per Flys Guldbaggebelönade film Monica Z och det känns som att mycket av estetiken i den har inkorporerats i Malmö stadsteaters scenföreställning. Frågan är vad föreställningen adderar till berättelsen om Monica och varför den sätts upp just nu. Kanske är det gott nog att den är en mycket elegant belysning av en av våra största vokalister (som kan sägas vara ständigt aktuell): den rymliga och symboliska scenografin, där Koppels kvartett står på en mobil, upphöjd scen i mitten och låter musiken öppna världen, medan uppväxtens kök i Hagfors är inträngt på ena flanken, fylls av välkoreograferade nummer som knyter an till både buskis och nattklubb.

Men samtidigt omges Monicas vals av något svalt som resulterar i att det är svårt att fullt ut engagera sig i den här över två och en halv timme långa föreställningen. Och det har mer att göra med form och gestaltning än jazzens coola och melankoliska kvaliteter.