Kultur

Sara Stridsberg: "Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet"

Ny bok
Sara Stridsberg debuterade 2004 med romanen "Happy Sally". Har varit Augustnominerad flera gånger. Blev förra året invald i Svenska Akademien.
Foto:

I Sara Stridsbergs nya bok har tre av hennes dramer samlats, och trots tre skilda historier möts de i en gemensam stämning av att det är sent på jorden. Kulturskribenten Jan Karlsson har läst ”Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet”.

Sara Stridsberg

"Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet"

(Albert Bonniers)

Det luktar kattpiss i det stora huset med arton rum. Den äldre Edith, 79, fimpar på golvet och undrar varför drinkarna serveras i syltburkar. Hon är en korsning mellan hippie och aristokrat, innehavare av en nyss berömd trädgård. Nu är allt förfallet, tvättbjörnar och katter rör sig fritt i rummen.

Lilla Edith, 56, försöker betala räkningarna och rädda huset från vräkningshotet, bland annat med hjälp av kusinen Jackie Kennedy, samtidigt som hon säger sig drömma om att återvända till New York. Problemet är att mor och dotter lever i en lågintensiv men högoktanig symbios. ”Varför går tiden i våra ansikten, men inte i våra liv?”

Pjäsen heter ”Konsten att falla” och den handlar om just det: det mänskliga fallet, förfallet, hur rikedomen skingras men manéren lever kvar. Hur banden skapar bindningar. Hur otäckt beroende människor kan vara av varandra. Hur nära gamla pengar och makten man kan vara och ändå helt utanför. Det är rörande och roligt, en komedi på tragedins rand.

Och den ingår i Sara Stridsbergs nya bok, ”Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet”. Titelgivaren är en bearbetning och utvidgning av romanen ”Beckomberga – ode till min familj”.

Även här, trots ett avsevärt omfångsrikare persongalleri, rör det sig om relationer, vår gemensamma oförmåga att komma fram till den andre. Någon av alla figuranter säger att ”vi är dårar allihop”. Men man behöver knappast ha suttit på Beckomberga för att framstå som en idiot. Om det är något Stridsbergs dramatik demonterar så är det den så kallade normaliteten. Alla dessa individuella agendor, alla tillkortakommanden, alla knåp och överlevnadsknep.

Pjäsen utspelas i mitten av 1990-talet, vid avvecklingen av Beckomberga, då ”patienterna skingras för vinden”. I den tredje och sista pjäsen, ”American Hotel”, är året 2013, platsen sextonde våningen i centrala Detroit, staden som gått sönder och försatts i konkurs.

Så tycks de tre texterna, sinsemellan olika, ha en hel del gemensamt. Det är sent på jorden överallt. Det utspelas triangeldramer också bland ruiner, kärlek och drömmar frodas även där hopplösheten synes vara monumental. Ett barn längtar, månne förgäves, efter en förälder. Föräldern behöver sitt barn. Det finns en korrespondens.

Genom att balansera sociala villkor och samhällsekonomiska realiteter mot människans behov av ömhet, originalitet och sanning skapar Sara Stridsberg, oavsett uttryckssätt, på prosa eller i dialog, finförgrenade och djupverkande skildringar av individens benägenhet och belägenhet. Redan nu framstår hon som en våra viktigaste författare. Humor fattas henne inte heller. Och, ja, dramatik kan läsas!