Silvervägen är en deckardebut som skimrar
Här har vi är en riktig bladvändare, med hjärta och djup.
Ni som gillar starkt intrigdrivna deckare med mycket action och spektakulära mord, gå vidare till GÅ, här finns inga vinster för er. Men ni som längtar efter en annan sorts spänningsroman kanske kommer att tycka lika mycket om ”Silvervägen” som jag.
Romanen påminner en del om förra årets succédebut ”Annabelle” av Lina Bengtsdotter. Det är en fin komplimang.
Huvudpersonerna i ”Silvervägen” är Lelle, en trasig pappa vars tonårsdotter försvunnit, och Meja, som är nyinflyttad i den lilla fiktiva orten Glimmersträsk i Norrbotten. Lelle kör varje natt fram och tillbaka längs Silvervägen, som går mot norska gränsen från Skellefteå. Han letar efter sin saknade Lina, som ingen har sett sedan han släppte av henne vid busshållplatsen för tre år sedan. Meja är lika gammal nu som Lina var då och flyttar in med sin trasiga mamma som alltid hittar nya män.
Vi får följa Lelles förtvivlade jakt efter sanningen, parallellt med Mejas småvingliga liv.
En tredje huvudperson är Norrbotten, som den Skellefteåfödda författaren tar med läsaren till. Här finns excentriker och enstöringar, alla badande i nordiskt ljus som till sist lyser över allas hemligheter.
Hur kan Stina Jackson beskriva så starkt hur ont det gör med saknad? Hon är ju bara debutant, visserligen 35, men hennes språk är så moget att detta känns som en tredjebok, minst.
Upplösningen kanske blir lite rumphuggen. Men det har den gemensamt med många riktiga rävars spänningsromaner. En skimrande debut, på det stora hela.