Kultur

Thom Lundberg: "Mest effektiva sättet att utplåna en minoritet, är att utplåna språket”

Krönika Artikeln publicerades
Undervisning i svenska för romer, Stockholm.
Foto: FREDRIK PERSSON / TT
Undervisning i svenska för romer, Stockholm.

Ord är magi, konstaterar författaren Thom Lundberg och lyfter fram vikten av att flera språk tillåts finnas kvar och utvecklas i ett land. Men situationen för minoritetsspråken i Sverige är fortsatt besvärlig, och om de försvinner förlorar också landet flera värden. Och historiska berättelser.

För två månader sedan dog författaren Ursula K. Le Guin. Under sin livstid blev hon en av de största inom fantasy och science fiction, jämbördig med J.R.R. Tolkien och Isaac Asimov.

Hade det inte varit för detaljen att hon var kvinna, hade hon oftare nämnts i deras sällskap. I dödsrunor från utländsk press verkar hon vara på väg mot ett rättmätigt erkännande. Ofta lyfts då fram att medan Tolkiens och Asimovs böcker spänner över stora tider och massiva vidder, tog Le Guin ner äventyret till samspelet mellan människor. Detta var nyskapande.

Allra mest känd är Le Guin för romansviten ”Övärlden”. Den utgörs av sex böcker som utspelar sig i en värld lik vår egen, men där magi är något verkligt och vardagsnära. Saker får magisk kraft när man känner till deras sanna och gamla namn. Magikerns uppgift blir att behärska de ursprungliga orden.

Ärkemagikern i böckerna, som det mesta kretsar kring, har som sitt sanna namn Ged. Men det döljer han. Istället använder han ett vardagsnamn, Sparvhök. Le Guins pappa, som var en känd antropolog, sägs ha inspirerat henne till detta namnskick efter sina studier av indiankulturer.

Detta med magiska, sanna namn, och olika namn för olika situationer, är ett bruk vi kan återfinna hos flera av de svenska minoritetsgrupperna. Berättelser ur åtminstone de judiska, samiska och resanderomska traditionerna, vittnar om betydelsen av människors och sakers sanna namn. De rätta namnen bär en speciell sorts magi. Orden du använder, säger något om din kultur, om vem du är.

Det mest effektiva sättet för en stat att utplåna en minoritet, blir således att utplåna språket. Sveriges fem nationella minoriteter - judar, romer, urfolket samer, sverigefinnar och tornedalingar - har under långa perioder inte fått tala sina minoritetsspråk - jiddisch, romani chib, samiska, finska och meänkieli.

Hos resandefolket finns vittnesmål om lärare som smädat resandebarn med orden: ”Här talar vi riktig svenska, tattarunge.” Och samerna förbjöds att tala samiska i svensk skola. Inte heller idag går det att utbilda sig på sin minoritets språk. Den samiska författaren Ann-Helén Laestadius har berättat att det inte finns någon modersmålslärare till hennes son. Inte heller hos resandefolket går det att lära sig romani, då endast en språklärare finns i hela landet. Svensk romani, den varietet av romani chib som resandefolket talat, går mot en säker språkdöd. Också hos de andra minoriteterna finns för få modersmålstalande barn kvar för att språken ska kunna vara vitala. Och inga nya lärare utbildas.

Också personnamn byts ut mot mer svenskklingande namn. Så har skett inom samtliga fem minoriteter - en underordning som är resultatet av flerhundraåriga förtryck. I filmen ”Sameblod” byter Elle-Marja namn till Christina. I Linnea Axelssons nyutkomna diktverk ”Ædnan” blir det samiska namnet Nila det mer svenska Nils. De judiska namnen används endast privat. De gamla resanderomska släktnamnen bevaras endast i minnet hos de äldre.

Så slutar ett språk att utvecklas. De gamla orden försvinner, glömskan vinner, kulturen urvattnas. Historien börjar berättas med främmande ord.

Senast år 2016 fick Sverige svidande kritik från Europarådet för att vi bryter mot den europeiska minoritetsspråkskonventionen. Det var åttonde gången. En dysterkvist skulle säga att Sverige struntar i sina minoritetsfolks språkliga rättigheter. Tydligt blev detta när moderatledaren Ulf Kristersson i sitt jultal kungjorde att ”i Sverige talar man svenska”. Och glömde då bort - eller högst medvetet bortsåg från? - minoritetsspråken.

På sätt och vis har han rätt. Staten har ju i evigheter strävat efter att utplåna landets minoriteter och ursprungsfolk. Man har nästan lyckats.

Behövs det då många språk? Är inte utvecklingen mot ett gemensamt världsspråk vettig? Jag tror vi istället måste fråga oss vad som går förlorat när språk försvinner. Språken berättar något om historiska levnadsvillkor, om traditioner, om kultur. Och med lingvistiken kan man kartlägga folkgruppers ursprung. Som man gjort med den romska gruppen, efter att ha följt orden i romanin från Europa hela vägen tillbaka till Indien.

Men när språken nästan är utdöda, behöver man arbeta med att revitalisera, återuppväcka, dem. I Språket i P1 från 3 april 2017 påpekas att revitalisering i grunden har med identitet att göra. Även om orden blir utbytta och ersatta med nypåhittade, så bär de ändå en historia med sig. De skapar förbindelser bakåt i tiden. De blir en språkdräkt kulturen kan ikläs.

Och ord är magi, som i Le Guins ”Övärlden”. I ”Tehanu”, den fjärde boken, tappar ärkemagikern Ged de ursprungliga orden. De försvinner som en skopa vatten som hälls ut i en öken. Och med dem försvinner också hans magi. Jag tänker att det förhåller sig så också med minoritetsfolken. När du tar de sanna, ursprungliga, orden ifrån dem, tar du också deras makt. När minoritetsspråken försvinner börjar resten - kulturen, berättelserna, traditionerna - genast att blekna. För att till slut avdunsta i öknen, som en skopa uthällt vatten.

Undervisning i svenska för romer i Stockholm.
Foto: FREDRIK PERSSON / TT
Undervisning i svenska för romer i Stockholm.

Och så lite mer

Plus/minus

+

Valåret har startat. Svensk politik har aldrig varit mer spännande: alla säger och tycker precis samma sak - ser de inte lite lika ut också? Vad som helst kan hända.

Vintern som aldrig tycks ge vika, inte heller här i Schweiz. Hade man inte varit skåning, hade man ju kunnat prova på den där skidåkningen alla pratar om.

Om krönikan

Varje fredag publiceras en krönika på kultursidan. En gång i månaden, som idag, skrivs den av Thom Lundberg, författare och skribent från Tollarp och Osby, idag bosatt i Schweiz. För sin debutbok ”För vad sorg och smärta” fick han både uppmärksamhet och priser. I sommar är han aktuell som författare till Wanås nya barnbilderbok.

Visa mer...