Tro, tvivel och exorcism hos Falkenland

Det brukar inte dröja länge innan man upptäcker en existentiell högspänning inne i Christine Falkenlands vardagligt förankrade berättelser. Oftast handlar det om tro och tvivel, en pendling mellan kropp och själ. Tematiken bygger hon upp genom ett rakt och balanserat språk. Men också genom att hon känsligt följer rörelserna i två parallella kraftfält, där återhållsamhet och kontroll ställs mot utlevelse och besatthet.

Det här är också de framträdande karaktärsdragen i de båda huvudpersonerna i den nya romanen ”Själasörjaren”: Erland, prästen, och Claudia som en gång var skolkamrat med honom på Evangeliska gymnasiet.

Erland är dogmatisk, för att inte säga rigid. Han lutar sig stadigt mot Bibeln, har en väl använd tungskrapa och runt handleden har han fäst ett gummiband som han snärtar till sig själv med när han hamnar i moraliskt alltför tvivelaktiga situationer. När han i spegeln begrundar sitt begynnande åldrande ser han också sin nyopererade näsa och han anar de stränga mormorsögonen som präglade hela hans uppväxt.

Claudia är en känslig själ och en sårbar människa. Hon söker efter mer bestående fästen i sin egen person, i sin tro och tillvaro. När hon nu, sent i livet, söker upp Erland och ber honom att ta hand om hennes begravning så utlöser mötet en virvel av krafter, som successivt frigörs. Tillsammans rör de sig längs alla tänkbara våglängder av sexualitet, tillit och förnekelse, tro och otro. Synden, makten, nåden, ljuset och mörkret är också ständigt närvarande känslolägen.

Det är både smärtsamt och utmanande att följa denna existentiella brottningskamp som kulminerar i Erlands förbön för Claudia som närmast får formen av en exorcism. När Falkenland borrar sig ner i människans psyke gör hon för att framkalla såväl det mångsidiga som det begränsande och motstridiga. Att hon dessutom låter både Erland och Claudia bli bärare av hennes egen uppgörelse med tron är ganska naturligt. Men när detta blir alltför uppenbart stelnar ibland dynamiken i kammarspelet och det suggestiva samspelet mellan människorna blir tillfälligt uppskjutet. Det här skapar en onödig ojämnhet i skildringen. Men bara kortvarigt, för plötsligt dristar hon sig till att göra en parafras på Höga Visan när hon låter Claudia beskriva sin relation till sin son. Det blir både ömsint och vackert och skapar genast en förhöjd poetisk ton i berättelsen.

Det märkliga med Falkenlands människor är att de ofta lämnar bestående spår i läsarens medvetande. Erland och Claudia ger mig genast nya perspektiv på den destruktiva relationen mellan Cora och Ernst som den en gång skildrades i ”Själens begär” från 2000. Det vi allt tydligare förstår är att en väl förankrad vardaglighet kan leda oss rakt in mot de livsavgörande smärtpunkterna.