Vad viskade Sara i Bobs öra?

Akademiens dåvarande ständiga sekreterare, Sara Danius, skriver nu om dagarna som skakade Kultursverige. ”Om Bob Dylan” är tunn. Inte ens 100 sidor (inklusive många bildsidor). Och inte större än en fickalmanacka. Dock hårda pärmar. Den är tunn även på ett annat sätt. Ett slag tror jag att boken handlar om Samuel Beckett. Ett akademiskt grepp som får åtminstone mig att vilja släcka läslampan. Det är en transportsträcka på 80 sidor innan vi kommer fram till själva kärnan. Till det personliga mötet mellan en Danius med ett champagneglas i näven och en Dylan som klätt ner sig. Till den där försynta viskningen. Det är lite rörande det som sägs och jag kan avslöja så mycket som att det absolut inte har med Horace att göra. Nej, det här handlar uteslutande om Dylanpriset och inte alls om de pågående debaclet inom Svenska akademien.

Läste i veckan en ny intervju med Rod Stewart, som otroligt nog bara träffat den nästan sjukligt skygge Dylan vid ett enda tillfälle:

– Och då undrade Bob bara om jag var på väg att gå därifrån, säger Stewart förundrat.

Det säger nog egentligen det mesta. Om varför Danius bok inte är så tjock. Legendaren är nämligen ingen man sätter sig ner och kallpratar med, än mindre får grepp om.

Så för att fylla ut boken placerar Danius in Dylan i bokhyllan. Hon hävdar envist att Dylans texter gör sig även utan musiken. Vilket många säkert tycker är befängt. Som att musiken skulle vara av underordnad betydelse. Men hon uppehåller sig enbart vid frågan varför han får ett litteraturpris. Så varför? Han rimmar bra, nämner hon. Hon droppar även så vitt skilda referenser som nämnde Beckett, Rimbaud och John Milton. Men struntar till exempel i Jack Kerouac och Lenny Bruce, som annars brukar finnas i referenslistan. Och låtskrivaren Woody Guthrie såklart. Vilket väl är väntat eftersom Danius är tämligen grund som musikvetare (Countryblues skriver vi väl förresten på svenska, inte särskrivet?), alltså hon är ingen sång– och danskvinna. Bob är ju i grund och botten en simpel rocksångare vars hela väsen ryser bara vid tanken på akademier och sådant. Minns ni inte hur plågad han såg ut när han satt därbredvid Kungen under utdelningen av Polar Music Prize 2000?

Sara Danius letar sig ännu längre tillbaka i tiden och botaniserar bland gamla klipp från besöket i Stockholm 1966. Välresearchat där. Men hon glömmer att berätta att det nyligen kom ut en skiva från det besöket (”The 1966 live recordings”). Ett dokument som rimligen säger mer än alla rubriker tillsammans i samband med besöket.

Mot slutet tappar hon fokus och retoriken känns tämligen krystad. Utfallet mot gammelmedia rent av desperat. Speciellt när hon klagar på omfattningen av Bobbevakningen när det ”samtidigt pågick ett brutalt krig i Syrien”.

”Om Bob Dylan” handlar oerhört lite om Bob Dylan, som inte är känt sedan tidigare. Inget sprängstoff här inte för Dylanologer.

Behållningen är berättelsen inifrån Akademien.

En coffetable–bok att ta med. En takeaway–bok för baristakunder.