Kultur

Vi minns männen som stred, inte kvinnorna som räddade liv

Essä Artikeln publicerades
Barn som har flytt det spanska inbördeskriget 1939, och tagit sig över gränsen till Frankrike. Många kvinnor låg bakom flera aktioner för att rädda barnens liv.
Foto: / TT
Barn som har flytt det spanska inbördeskriget 1939, och tagit sig över gränsen till Frankrike. Många kvinnor låg bakom flera aktioner för att rädda barnens liv.

Närmare 2000 barn räddades i svenska barnhem under åren då det spanska inbördeskriget. Bakom dessa räddningsaktioner låg kvinnor. Vem minns dem idag, vem har rest statyer över deras hjältemodiga insatser? Författaren och juristen Jesús Alcalá undrar efter att ha letat fram bortglömda fakta i flera arkiv, och konstaterar: ”Motstånd – och mod – utan vapen räknas inte.”

Melodin är så välbekant. Lite falskt sjunger han visserligen den gamle mannen men visst, melodin och orden – här en smula märkligt översatta - känner jag väl. Nästan surrealistiskt är det för mig att höra texten på spanska, sjungen av en åldring som aldrig varit i Sverige. ”Jag vill leva, jag vill dö i Norden.”

Det är ”Du gamla, du fria” jag hör i ett filmklipp jag hittar i Archives des Affaires étrangères (Le Quai d’Orsay) i Paris. Detta arkiv är gigantiskt och innehåller bland annat en stor samling dokument från olika internationella organisationer och exilregeringar under 1930 och -40-talen. Det aktuella filmklippet är hämtat ur ett franskt reportage gjort 2005. Mannen som sjunger Sveriges nationalsång gör det spontant medan han klipper häckar någonstans vid foten av Pyrenéerna. Lite generad är han inför kameran, men han har ingenting emot att berätta.

Född i Madrid 1930 men sedan 1939 bosatt i södra Frankrike. Sveriges nationalsång lärde han sig när han under spanska inbördeskriget bodde på ett svenskt barnhem i Teià, en småstad norr om Barcelona. Dit hade han och hans syster, han åtta och hon sex år, evakuerats från ett sönderbombat Madrid. På barnhemmet, ”Hogar Jorge Brantin” (observera den spanska stavningen av Georg Branting, som var Hjalmar Brantings son), fick cirka 200 barn gå i skolan och äta sig mätta. Någon lärare var svensk men de flesta var spanska. Föreståndaren Erik S. Svensson kallades av barnen Senor Suenson. Sr Suenson arbetade för Svenska hjälpkommittén i Paris.

När Francotrupperna närmade sig Teià kom tre kvinnor från Paris. Kvinnornas riktiga namn användes inte men en av dem var spanjorska och arbetade för spanska regeringen, de andra två var svenska. De hade med sig handlingar som intygade att vart och ett av barnhemmets barn beskyddades av den svenske kungen.

Den nu gamle mannen som i filmklippet sjunger ”Du gamla, du fria” berättar att han klarade flykten till Frankrike men att hans syster dog under en flygbombning. I Frankrike fick en del av barnen bo i familjer, andra på barnhem. Själv bodde han först i ett av svenskar drivet barnhem nära Biarritz, sedan i ett annat svenskt barnhem norr om Paris och slutligen, när nazisterna ockuperade Frankrike, hos en fransk familj. I denna familj arbetade mannen på annan ort. Kvinnan i familjen skötte allt. Den gamle mannen skämtar inför kameran och säger att han under sin dramatiska barndom ständigt var omgiven av kvinnor. Alltid kvinnor.

Jo, många var de kvinnor som under spanska inbördeskriget räddade livet på utsatta barn. En hel del av dessa kvinnor kom från Sverige. Kanske var de fler än de svenska män som stred i de internationella brigaderna. Över männen som kämpade med vapen i hand har man rest ett monument, på söder i Stockholm. Kvinnorna som, ofta med risk för eget liv, räddade otaliga barn har i stort sett glömts bort.

Närmare 2000 barn fann sin tillflykt i något av de drygt tjugo barnhem som Svenska hjälpkommittén och Kvinnokommittén för Spaniens barn drev. Fem av barnhemmen låg i Spanien, sexton i Frankrike. Ungefär 500 barn fick också skydd i franska hem anknutna till Hjälpkommittéerna. Ett kontor i Paris, Comité Suédois D’aide Aux Enfants Espagnols, var navet i verksamheten. Svenskan Carmen Bud-Lindholm förestod kontoret. Under sig hade hon två anställda. Den spanska lagliga regeringen stödde så gott den kunde.

Hjälpen var omfattande och räddningsaktionerna farliga – hur lyckades man? Finansiering, logistik, livsmedelsförsörjning, trygghet för barnen - hur? Dessutom alla de personliga brev som barnen fick, breven från Sverige som visade att någon långt där uppe i norr brydde sig om just den här flickan och just den här pojken – vem skrev dem, vem översatte dem, hur förmedlades de?

Ja, pengarna kom från insamlingar och via fasta månadsbidrag från privatpersoner. Själva räddningsaktionerna, med alla risker de innebar, sköttes av kvinnor på plats. Och breven, de som betydde så mycket för barnen, skrevs av kvinnor i Sverige. Kvinnor på Comité Suédois i Paris översatte dem om så behövdes. Kvinnor från Comité international d’aide à l'Espagne républicaine förmedlade breven till barnen.

Också andra skrivelser skickades från Sverige. Det var inga vänliga hälsningar till utsatta barn. Det var rapporter från Francos – vid den tiden ännu inofficiella - sändebud i Stockholm. Inte sällan kretsar rapporterna kring kvinnorna i Hjälpkommittéerna. Kvinnorna beskrivs som ”röda”, ”ateister”, ”protestanter”, ”horaktiga”. Det varnas för dem eftersom de ”styr de rödas uppsamlingsläger för kidnappade barn”. Om en av kvinnorna står att hon ”i akt och mening att kidnappa spanska barn till utlandet, främst till Frankrike, inte skyr några medel, i synnerhet inte de sexuella”. Det nämns namn på kvinnor som verkar i ”de rödas uppsamlingsläger för bortrövade barn”: Anna Lenah Elgström, Frida Magnhild Olsson, Kajsa Rothman, Sonja Branting-Westerståhl, Siri Aschberg, Alexandra Wisén, Lise Lindbæk…

I motsats till de grova och nedsättande omdömen som ges kvinnorna som räddar barn ut ur krigets Spanien nämns med förtjusning svenska Francoanhängare i ”Nationella Rörelsen”: ”Fröken Beata Maria Bonde, ur svensk-skotsk adel… har ställt stora ekonomiska resurser till förfogande för det Nationella upproret”, ”Svenska Dagbladet, har tillsammans med Norddeutscher Lloyds Svenska AB, organiserat en turistresa i det Nationella Spanien”…

Vad var det de såg, turisterna som Svenska Dagbladet och Norddeutscher Lloyd sommaren 1938, mitt under inbördeskriget, lockade till den del av Spanien som Franco styrde? Avrättningarna? De överfulla fängelserna? Massgravarna? Barnen som blivit hemlösa och föräldralösa? Det framgår inte. Det står inte i de handlingar jag läser.

Våren 1939 är inbördeskriget till ända. Hjälpkommittéernas barnhem läggs ned eller tas över av Francoregimen. Men fortfarande finns några svenska barnhem i Frankrike. Under några veckor och månader väntar Hjälpkommittéerna oroligt. Ska Frankrike gå Franco till mötes och skicka barnen till Spanien? Fransk samhällsanda är en annan nu. Léon Blum och hans folkfrontsregering har fallit. De som förr i ”juden Blum” såg ofranskt förfall och ropade ”Mieux vaut Hitler que Blum” (”Hellre Hitler än Blum”) sitter nu vid makten. Frankrike säger ja till Franco. Hjälpkommittéerna försöker gömma barnen men hinner inte hitta gömställen för alla. Tågen med barn rullar mot Madrid. Väl framme välkomnas barnen med banderoller som ropar ut att de små äntligen befriats från ”de gudlösa röda som rövat bort dem”. Arkivbilder visar hur armar sträcks upp till hälsning. ”Leve Franco! Arriba España! Död åt de röda!”

Några månader senare är Hitler i Paris. Frankrike är ockuperat. Ett avtal träffas med gamle marskalk Pétain. Frankrike ska få ha en egen fri zon i söder med Pétain som president och med Vichy som huvudstad. Snart nog är judeförföljelserna i gång, både i det ockuperade Frankrike och i Vichyfrankrike. Tågen går mot Auschwitz, Maijdanek och Sobibor. Av de 75000 judar som deporteras är fler än 8000 barn under tretton år.

Ändå – cirka 10000 judiska barn överlever gömda någonstans i Frankrike. Ingen annanstans räddades så många. Dokumenten i arkiven bekräftar siffrorna. Uppenbart är att bakom de flesta räddningsaktionerna står en kvinna. Några namn känner jag igen från bland annat Comité Suédois D’aide Aux Enfants Espagnols, kvinnokommitté för spanska barn, Comité international d’aide à l'Espagne républicaine, den norske Spaniakomiteen och Kväkarorganisationer. Andra namn är hemligstämplade, precis som uppgifterna om barnens föräldrar. I stället för namn står ”sekretess” eller ”sous X”. Det betyder att föräldrarna inte velat avslöja sin identitet, inte ens för det egna barnet. Modern kan vid barnets födelse ha förklarat att hon vill vara anonym.

Bakom en sådan önskan låg ofta ren desperation, ett förtvivlat försök att rädda barnet. Och i många fall fungerade det. Föräldrars rätt att förbli anonyma var och är en gammal fransk tradition. Och kunde man inte röna ut om någon av barnets föräldrar var jude, ja då var judelagarna inte tillämpliga. Så kunde judiska barn räddas. Men efteråt uppstod problem och mycken personlig tragik. På Conseil national d’accès aux origines personnelles i Paris (CNAOP=Nationella rådet för tillgång till uppgifter om det egna ursprunget) handläggs ännu idag ansökningar från räddade judiska barn som vill veta sin identitet, vilka de egentligen är. Ansökningarna avslås alltid.

När jag läser historieböcker eller när jag besöker museer över 1900-talets europeiska historia finner jag aldrig att någon vikt läggs vid alla de kvinnor som räddat barn undan krig eller undan Förintelsen. Motståndsmän är, just det, män. Det kvinnor uträttat tillhör på något vis den privata sfären. Motstånd – och mod – utan vapen räknas inte. Militärer och vapentillverkare och alla vi andra borde fråga oss varför det är så.

Jag är ofta i Paris. Jag brukar då gå förbi 21. Rue de Berri. Där hade Comité Suédois D’aide Aux Enfants Espagnols sitt kontor. Inte långt därifrån, på andra sidan Seine, bodde jag som barn. Jag tycker om att föreställa mig kvinnan som, mycket ung då på trettiotalet, skyndade in på 21. Rue de Berri. Hon var den lagliga spanska regeringens företrädare i Paris.

Den kvinnan var min mor.

 

Fakta

Om skribenten

Varje lördag publiceras en essä på kultursidan. Idag skrivs den av Jesús Alcalá, författare och jurist. Han arbetar just nu på en bok om hur kvinnor räddade barn under nazitiden och spanska inbördeskriget.

Visa mer...