Kultur

Wanås – unik plats med framtiden för sig

krönika Artikeln publicerades
Gloria Friedmann: "Stigma", 1991
Foto:

Med helgens påskvernissage fyller Wanås 30 år som konstplats. Kulturredaktören Sune Johannesson minns sitt första möte med Wanås och funderar över varför Marika Wachtmeisters idé blev så bärkraftig.

I den nya trippelbiografiska boken om The Wachtmeisters och Wanås som utkommer strax efter påsk tas vi med till konstens begynnelse på Wanås.

Flytten under mitten av 80-talet ner till de ensligt belägna skogstrakterna i Östra Göinge gav både hemmasonen CG Wachtmeister och hustrun Marika tvivel. Hur skulle de kunna göra detta deras nya liv bland gamla strukturer rikt och meningsfullt? Göra framtid av historia?

Det är på många vis en fascinerande läsning, stundtals ojämn, desto oftare en tänkvärd resa med flera perspektiv. Övergången till ett modernare och, så småningom, ekologiskt jordbruk är ett av de två huvudspår som kom att göra deras Wanåsliv lyckosamt. Det andra spåret är betydligt mer konstgjort. Men minst lika framgångsrikt.

Att satsa på konst runt det gamla slottet var Marika Wachtmeisters idé. Hennes man stödde tanken och när allt började växa 1987 visade det sig att jordmånen runt Wanås var perfekt för den samtida konsten.

På slottet fanns sedan tidigare en historiskt värdefull konstsamling, men för dagens konst och konstnärer var det här en helt ny spelplats. Hyfsat snabbt växte och spred sig satsningen ut i landet och världen, såväl vad gäller konstlivet, som publiken.

Själv cyklade jag och min familj till Wanås för första gången 1991. Vi bodde strax utanför Lund, träffade vänner med stuga i Immeln. Vi besökte dem, lånade cyklar och då jag hade läst i DN om en röd gigantisk mur långt ute i en skog i närheten av Immeln fick det bli ett utflyktsmål.

Hela familjekvartetten blev förtjust över vad vi mötte. Väggen var fantastisk! En bit bort fann vi dessutom en stor grå cementyta, våra två små döttrar glädjerusade runt och runt hela konstverket. När vi cyklade tillbaka i regnet visste vi att vi skulle återvända.

Dagens Wanås är något helt annat, mer medvetet, planerat och pedagogiskt, med bättre utbud och allt populärare. Men än i dag kan jag känna känslan av det där första lustfyllda mötet, och Wanås styrka tror jag ligger just där. Att stor del av konsten i de vackra omgivningarna inte bara är synbar utan även kännbar, ja, det närmast förväntas av oss att vi tar in konstverken med hela vår kropp. Och att få använda alla våra sinnen, det är något de flesta av oss längtar efter.

Det här insåg också Marika Wachtmeister, och det gör även dagens konstchefspar Millqvist & Givell. Att utveckla och förädla konceptet men behålla det mest unika i satsningen.

Alla som vi har tagit med på en picnic-tur till Wanås vill återvända. Konstvänner eller inte, spelar ingen roll – alla mår bra av dessa lika lekfulla, som inspirerande möten. Efteråt pratar vi konst och liv. Utan att vi knappt tänker på det.

Därför tror jag också Wanås har framtiden för sig. Vi behöver zoner som rymmer både lek och drömmar, både skratt och reflektioner, både insikter och utsikter. Grattis på 30-årsdagen!