Åke Andrén-Sandberg: Åke Andrén Sandberg: Akuten är ingen uppsamlingsplats
För många människor har tolkningen av ”akutmottagning” emellertid blivit att de som söker där skall bli mottagna snabbt. Det är emellertid en tolkning av begreppet som sätter hela systemet ur spel. I ett historiskt perspektiv är de svenska akutmottagningarna bara 50-60 år gamla. Innan dess togs alla patienter på sjukhus emot på en mottagning där patienterna i första hand togs emot tidsbeställt och där enstaka svårt skadade eller svårt sjuka fick behandling mellan de andra. Detta störde mottagningsverksamheten och efter amerikansk modell inrättades särskilda akutmottagningar (exempelvis i Lund invigd av statsminister Tage Erlander så sent som 1968). Avsikten var att man där skulle ta emot svårt sjuka och skadade.
Sedan dess har akutmottagningarna runt om i Sverige utvecklats till att bli uppsamlings-platser inte bara för de svårast sjuka utan för alla anser sig behöva vård snabbt – oavsett grad av sjukdom. Antalet sökande på akutmottagningarna blir bara fler och fler och ökningstakten överträffar med bred marginal en eventuellt ökad sjuklighet. Det leder till att allt fler får vänta länge och att de verkligt sjuka riskerar att få stå tillbaka för de mindre sjuka. En av personalens viktigaste uppgifter blir att prioritera.
Prioriteringen tar extra resurser och detta från en personalstab som redan tidigare är utsatt för stress när många fler söker än som det finns plats för. Någonstans borde det finnas ett personligt ansvar också hos de akutsökande: ”Behöver jag verkligen söka på en akutmottagning?” Genom att gå till akutmottagningarna kanske man får en bedömning inom några timmar, men det sker till ett pris av att de svårast sjuka får vård mindre snabbt. Ju mer akutmottagningarna byggs ut, desto fler som bara är lätt sjuka söker dit – vilket skapar frustration både hos patienter och hos personal, och systemet sätts ur spel.
När jag var chef för akutmottagningen på Universitetssjukhuset i Lund i sju år gjordes årliga kundnöjdhetsmätningar. De slutade varje år på att ungefär 90 procent var ”nöjda” eller ”mycket nöjda.” Några få procent var ”mycket missnöjda”. Nästan undantagslöst var det personer som fått vänta länge, inte blivit sjukskrivna och inte fått recept på någon medicin. Med andra ord, de som inte borde gått till akutmottagningen.
Åke Andrén-Sandberg
Professor emeritus i kirurgi, Borrby
