Åke Andrén-Sandberg: Åke Andrén-Sandberg: De tre vackraste orden
Större eller mindre rädsla för cancer är nämligen uttalad hos de flesta människor och att då av läkaren få reda på att en förändring i kroppen inte är liktydig med cancer kan vara ett av de mest fantastiska besked en människa kan få.
Årligen får i Sverige cirka 90 000 människor ett cancerbesked, men mångdubbelt fler undersöks under misstanken om att det kan röra sig om någon cancersjukdom. En ännu större andel söker läkare för symptom som han eller hon tror kan vara cancer. Många gånger kan en erfaren läkare avskriva patientens misstanke genom en enkel klinisk undersökning, men i alla fall måste man ta patientens oro på allvar. En stor del av de fall där patienten önskar besked kan tyckas ligga långt från riskområdet för cancer ur sjukvårdens synvinkel, men det behöver inte betyda att patientens oro varit mindre för det.
För en läkare är det alltid tillfredställande att kunna säga ”den är godartad” och det kan vara mycket kraftödande att ge ett cancerbesked. Värst är det emellertid – för både patient och läkare – att behöva säga ”vi vet inte.” Osäkerhetskänsla i en fråga av denna art gör livet svårt att leva, och varje fördröjning av utredningen är en pina.
Ännu värre är det när någon fått ett cancerbesked och besked om att cancern går att bota men att det är långa köer till behandling. Från att för 20 år sen ha varit vanligt med några dagar eller en veckas köande till kirurg eller onkolog är det numera inte ovanligt med månadslånga köer och – exempelvis på Karolinska sjukhuset sommaren 2017 – väntetider som leder till att cancern inte längre är botbar. Det är mycket svårt att förstå att utvecklingen inte går åt andra hållet respektive att de drabbade patienterna låter sig vänta så tålmodigt i kön.
Mycket har hänt i positiv riktning när det gäller diagnostik och behandling av cancer de senaste årtiondena och allt fler blir botade både i reella tal och procentuellt sett. Tillgängligheten till utredning och behandling måste emellertid förbättras inte bara av medicinska skäl utan eftersom patienters oro är en nästan lika viktig indikation för åtgärder som cancern i sig.
Det måste till mer resurser för exempelvis cancerkirurgi, men den största delen av omhändertagandet av patientgruppen med oro för cancer kommer alltid att ligga på primärvården och där måste det finnas tid att ta sig an patienterna. Fina apparater kan aldrig ersätta den mänskliga kontakten, inte ens vid cancersjukdomar.
Åke Andrén-Sandberg
Professor emeritus i kirurgi, Borrby
