Åke Andrén-Sandberg: Patientjournalen måste berätta även obehagliga sanningar

Ledare Artikeln publicerades
Åke Andrén-Sandberg
Åke Andrén-Sandberg

För 100 år sedan skrev läkaren några minnesanteckningar för hand på ett litet pappersark när han hade träffat en patient.

Det såg ut som en inköpslista som när man går för att handla mat. Om patienten låg inne på sjukhus skrevs dessutom en diagnos som redovisades i en årsberättelse till myndigheterna. Dessutom antecknades om patienten blivit bättre eller avlidit. I stort sett skrev dock doktorn för att kunna läsa själv – att någon annan skulle läsa i journalen var otänkbart.

När sjukvården raskt byggdes ut under mitten av förra seklet blev det fler läkare som skulle läsa och då blev det skrivna något mer utförligt, men fortfarande skrevs det för att läsas av läkare. En operationsberättelse av den art som idag tar nästan en A4-sida kunde beskrivas som ”typoperation”, och halsinfektion lakoniskt med orden ”halsfluss, pc.” På den tiden visste doktorn bäst och han (enstaka gånger hon) behövde inte motivera eller förklara besluten. Detta ändrades gradvis, inte minst sedan samhället börjat inse att tillkortakommanden inte alltid var oundvikliga och borde undvikas. Myndigheterna och juristerna ställde då större krav på journalernas kvalitet och krävde att mer dokumentation.

En ytterligare utökning av journalvolymen kom under 1980- och 90-talen då även sjuksköterskor, sjukgymnaster, kuratorer och andra kategorier började dokumentera vad de gjort och varför. Under denna tid började också mallar användas allt flitigare, vilket innebar att varje inneliggande patients tillstånd dokumenterades tre gånger per dygn på nästan en sida vardera, vare sig något av betydelse hade hänt eller inte. På kort tid – i samband med att man övergick till datajournaler – mångdubblades volymerna skrivna ord och läkarnas delar blev snabbt endast en liten del. På kort tid hade underskottet av information förbytts i ett överskottets förbannelse, där viktigheter riskerades att försvinna bland oviktigheter och banaliteter.

Det senaste steget mot patientjournalernas omvandling togs genom att de numera är tillgängliga för patienten själv, som numera på sin egen dator i sitt eget hem kan läsa vad som står i den egna journalen. Det finns mycket positivt med detta, men det skapar också en ostyrbar oro i vissa fall. Oavsett invändningarna är denna utveckling ostoppbar. En from förhoppning är då att journalen fortfarande kommer att innehålla också de obehagliga fakta och negativa bedömningar som är en del av sjukvården. Den dagen man inte vågar skriva sanningen i en journal har den mist hela sitt värde.

Sjukvården måste inse att också patientjournalerna har utvecklats och kommer att utvecklas, men grundprincipen måste hållas glasklar: Patientjournalen är till för att tillförsäkra patienterna bästa möjliga vård.

Åke Andrén-Sandberg

Professor emeritus i kirurgi, Borrby