Åke Andrén-Sandberg: Åke Andrén-Sandberg: Priset för konstgjord befruktning
Väntelistan räcker i exempelvis i Göteborg i dag till fyra års verksamhet (kortare i Skåne), men förväntas öka ytterligare. Reportrarna gav drabbade möjlighet att beskriva sin frustration och ställde sedan de skatteansvariga politikerna mot väggen och frågade varför de inte sköt till några extra miljoner så att köerna blev mindre. Det var lätt efter reportagen att tycka att det var angeläget att ge mer resurser till den eftersatta gruppen och det var lätt att finna behandlande läkare som tycker detsamma.
Emellertid är det då intressant att komma ihåg att precis samma diskussion har vi i massmedia cirka en gång var tredje vecka, men diagnoserna skiftar. Nu i höst har det exempelvis varit de långa köerna för könsbyten, dåliga resurser för att följa upp unga (botade) cancerpatienters eventuella långtidsbiverkningar, kvinnor med vissa typer av underlivsbesvär, snarkoperationer, med flera. Utan tvekan vore det angeläget med mer resurser till ovanstående, men varifrån skall de tas?
Det spektakulära och de högljudda har alltid företräde i massmedia vilket ger risker för oetiska snedfördelningar om inte de beslutande politikerna tar på öronproppar.
Våra politiker har nämligen inga bra verktyg att värja sig mot anklagelserna om sin egen okänslighet för dessa (små) gruppers lidande, och blir – oavsett om de gör det mesta annat mycket bra – stämplade som osympatiska och inhumana om de kämpar emot. Detta vet varje sjukvårdspolitiker och om man vill bli omvald måste man uttrycka sympati för den lilla särintressegruppen även om det kostar några miljoner extra ur sjukvårdsbudgeten.
Problemet är att sjukvårdsbudgetarna inte är oändliga utan tvärtom mycket begränsade. Det man ger till en patient kan man inte ge till en annan. Det innebär att om man ger till en särintressegrupp så tar man detta från någon annan. De som då får betala är de ”vanliga” patienterna som tålmodigt väntar på sin plats i kön. En typisk sådan grupp är de gamla med många och kroniska sjukdomar; de står aldrig på barrikaderna för att få sin rätt.
Varje människa har rätt att önska sig vad som helst, men om det finns en gemensam pengapåse som man skall ösa ur är det rimligt att man antingen talar om varför just denna näve pengar ska vara viktigare än allt annat eller att man talar om vilka som inte längre ska få ta pengar ur påsen. Att äta upp smörgåsar och samtidigt ha dem kvar fungerar inte.
Åke Andrén-Sandberg
Professor emeritus i kirurgi, Borrby
