Åke Andrén-Sandberg: Sjuk av Försäkringskassan

Ledare Artikeln publicerades
Åke Andrén-Sandberg
Åke Andrén-Sandberg

Försäkringskassan utgör en av de viktigaste grundpelarna i den svenska välfärden. Tänk om den inte fanns – då skulle det innebär att de som blev sjuka straffades dubbelt, dels genom sjukdomen med dess lidande, dels genom att den sjukes ekonomi förstördes. Vi skall därför vara rädda om försäkringskasseidén; den har behövts, behövs och kommer att behövas.

Samtidigt ska vi inse att Försäkringskassans utbetalningar är enorma. Enbart utbetalningarna för sjukpenning uppgick under år 2017 till 32 miljarder kronor, vilket är cirka en och en halv miljard mindre än året innan men exakt dubbelt så mycket som år 2010 (16 miljarder). De stora summorna och de stora svängningarna gör det naturligtvis intressant för politiker och ekonomer att se om det kanhända finns något sparutrymme inom denna del av Försäkringskassans ekonomi – pengar som i så fall kan användas till andra väsentliga delar av samhället (det finns gott om hål att stoppa i alternativt att minska skatteuttaget). Det är därför inte konstigt att förstå att direktiven till Försäkringskassan lyder: Spara!

Problemet är emellertid att det är en mycket begränsad del av sjukskrivningarna som är vad man skulle kunna kalla okynnessjukskrivningar och att Försäkringskassan aldrig kan spara några väsentliga summor om det inte ska gå ut över de verkligt sjuka. Nyopererade patienter, patienter med nyss genomgången hjärtinfarkt eller brutna ben och liknande är det nästan omöjligt att spara på och därför blir det de grupper med diagnoser som är mer svåra att definiera gränserna för som kommer att granskas hårdare.

I praktiken innebär det främst patienter med långvarig smärta, utbrändhet, psykisk ohälsa och liknande, det vill säga de patienter som oftast är skörast och har minst möjlighet att förklara varför de inte kan arbeta. Enligt reglerna kan denna patientgrupp tvingas att ”stå till arbetsmarknadens förfogande” för helt andra arbeten de är utbildade och kunniga i, vilket kan vara direkt skadligt för deras kroppsliga eller mentala hälsa.

Försäkringskassans ord gäller då, medan läkarens medicinska sakkunskap kan lämnas utan beaktande. Kassan hävdar därvid att de bara följer politikernas givna regler, vilket må vara sant – men det är ändå inte rätt. Om Försäkringskassans regeltolkning leder till att patienten blir sjuk av den har hela försäkringskasseidén förfuskats. Tyvärr finns det exempel på det.

När Försäkringskassan ska spara – vilket är ett legitimt mål – borde det därför finnas en övergripande paragraf som kan vara hämtas från Hippokrates. När det gällde att behandla patienter uttalade han att det viktigaste är att inte skada. Det låter som en självklarhet att sjukvård skall ”hjälpa och inte stjälpa” och det borde vara lika självklart för Försäkringskassan: ”Gör ingen skada!”

Åke Andrén-Sandberg

Professor emeritus i kirurgi, Borrby