Ledare

Andrén Sandberg: Barn ska få hjälp utan diagnoser

Ledare
Foto:

Ordet diagnos kommer av grekiskans diagnōsis som betyder ”undersökning” eller ”bedömande” och har använts sedan Hippokrates tid under mer än 2000 år för att läkare skall kunna beskriva och avgränsa sjukdomstillstånd.

Artikeln publicerades 12 september 2017.

Genom diagnossättandet har läkarna – och idag alla andra behandlare inom hälso- och sjukvården – kunnat rekommendera en terapi som visat sig verksam vid diagnosen.

Det som varje läkare vet – och som de flesta lekmän förstår – är att det finns en osäkerhet i själva diagnosställandet i flertalet fall. Diagnosställandet kan inte likställas med matematik, utan olika symptom och kanske blodprov och röntgen vägs samman till en bild man känner igen och leder till en diagnos. Olika läkare (och patienter!) lägger dock olika vikt vid olika symptom, vilket kan leda till att olika diagnoser används. Förhoppningsvis är de olika diagnoserna närliggande om de baseras på samma fakta, men helt svart-vita diagnoser är dessvärre sällsynta.

Dessutom finns det en betydande spännvidd inom varje diagnos. Det kan vara helt rätt att kalla lite snuva och hosta för ”förkylning” trots att det inte hindrar vare sig skolgång eller arbete, medan en annan person med samma diagnos är fullständigt arbetsoför och kanske behöver medicinera. Läkarna vet att spännvidden finns inom i princip alla diagnoser och det får de och patienterna leva med.

Ett problem är emellertid att inom dagens sjukvård har diagnoserna – kodifierade med siffror – lagts till grund för den ekonomiska ersättningen till vårdcentraler och sjukhus, både i offentlig och privat regi. Ett sådant system är lätt att manipulera för att skaffa den egna verksamheten mer pengar. Inte så att man sätter falska diagnoser (det vore ju kriminellt) men inom regelverket kan man sätta fler och ”tyngre” diagnoser för att visa att man behöver mer resurser. Detta är inte en oärlighet i sig, men visar att systemet används på ett sätt det inte är avsett för. Risken för att patienter ”görs sjukare” än de egentligen är kan sedan ge oönskade effekter också för individen.

Groteskt blir det emellertid när de medicinska diagnoserna används i skolvärden som ett ekonomiskt styrmedel. Ett stökigt barn skall få den hjälp han eller hon behöver oavsett om en läkare eller psykolog satt en bokstavsbeteckning (exempelvis ADHD) på barnet. I vissa skolor skickas barnen till sjukvård för diagnos för att skolan skall få mer extraresurser. Tio procent har bokstavsdiagnoser i vissa skolor, vilket är orimligt. Det måste finnas utåtagerande och busiga barn som skall få den hjälp de behöver utan att få en ”psykiatrisk” diagnos.

Undvik enstaka individers medicinska diagnoser för att styra ekonomin, det riskerar att bli mer fel än rätt.