Åke Andrén-Sandberg: Vårda de svagaste bättre
Som i alla andra samhällen är rikedomen ojämlikt fördelad, men det finns ett område där vi är överens om att personlig rikedom inte ska få bestämma. Det gäller sjukvård, där svenskarna nästan är osannolikt överens om att alla skall få den sjukvård han eller hon behöver, oavsett om vederbörande är rik eller fattig. Behovet och inte betalningsförmågan ska avgöra.
När då resurserna är begränsade och behoven nästan obegränsade ställs politikerna för svåra prov då det gäller att göra generella prioriteringar, och läkare och sjuksköterskor när det gäller att göra prioriteringar i den praktiska vardagssjukvården. Vanligen görs dessa svåra avväganden på ett bra eller åtminstone acceptabelt sätt, men det finns tendenser som är oroande.
Det mest oroande är att den sjukvårdsstruktur som byggs idag har en slagsida mot att förbättra för dem som är mest röststarka i samhället (”decibelprincipen”), vilka utgörs av en grupp som är förhållandevis friska. Motsatsen till den gruppen är tveklöst de äldsta, vilka ofta växt upp i ett samhälle där man ska vara tacksam för det man får snarare än att kräva sin rätt. De gamla har inte heller samma kraft och initiativförmåga för att göra sig hörda i samhällsdebatten – och dessutom är många sjuka.
Det har i många forum genom åren poängterats att ett samhälles kvalitet inte kan bedömas efter hur höga hus man kan bygga eller hur många bilar det finns. Däremot finns det mycket som talar för att samhällets styrka bör bedömas efter hur väl man tar hand om de svagaste.
Visst har det gjorts en hel del för att ge bättre sjukvård åt de äldre: geriatriska kliniker, hemsjukvård och äldrevårdcentraler och äldresjuksköterskor för att nämna något. Men jämför man med behovet ser man att det finns mycket mer att göra för ofriska äldre. Alltför ofta hamnar de på akutmottagningar där de mycket sällan hör hemma och riskerar att bli mer sjuka än de var från början. De riskerar att skyfflas runt dit det finns lediga platser snarare än den vård de behöver och riskerar skickas hem innan den gamle ens har hunnit förklara vad som felas.
De äldsta sjuka passar inte in i vårt akutsjukdomssystem, men det är där de största resurserna läggs. Låt åtminstone lika stora resurser gå till att ta hand om dessa röstsvaga och ofta hjälplöst utlämnade. Betala dem som tar hand om de gamla rimliga löner, se till att det finns anpassade vårdformer för de gamla och lyssna på vad de själva vill!
Åke Andrén-Sandberg
Professor emeritus i kirurgi, Borrby
