Annons

Bo Pellnäs: Krukan går efter vatten tills den brister

Om inte Mellanöstern är viktig, varför skulle då USA bekymra sig om läget i Montenegro eller Estland?
Gästkrönika • Publicerad 14 november 2019
Detta är en ledarartikel som uttrycker Ystads Allehandas politiska linje. Ystads Allehanda verkar på ledarplats för humanistiska värderingar och fri ekonomi. Tidningens politiska etikett är liberal.
080108. Bo Pellnäs. Bild: Peter Åklundh
080108. Bo Pellnäs. Bild: Peter Åklundh

I slutet av 90-talet, kanske 1996, skrev Sverker Åström och jag en debattartikel i DN där vi kritiserade Daytonavtalet. Nå, det var mest Sverker som skrev och jag som modererade några av de vassaste utfallen. Avtalet hade gjort slut på krigen på Balkan, men priset var högt. Freden betalades med att Bosnien gavs en konstitution som gjorde det omöjligt att styra landet. En rad utländska ”guvernörer”, bland annat vår egen Carl Bildt, kunde inte påverka detta faktum. UD uppfattade kritiken som stötande, eftersom Sverker Åström fortfarande sågs som en utrikespolitikens Grand Old Man i Sverige. Problemet i Bosnien växte efterhand eftersom USA förvarade avtalet och låste situationen. Sedan tappade man intresset för Balkan, när den serbiske presidenten Milošević hade tvingats att uppge Kosovo och slutligen försvann från scenen. Därefter har ingen haft kraft eller vilja att genomdriva de förändringar som måste till om Bosnien skall kunna hållas ihop. Vilket är ett måste om freden på hela Balkan skall bestå.

När EU och inte minst den franske presidenten nu förvägrar Albanien och Nordmakedonien att påbörja anslutningsförhandlingar med unionen, uppfattas detta säkert som förnedrande. De och även Serbien och Bosnien upplever att dörren in från den politiska kylan är stängd. EU visar att man inte vill ta något ansvar för utvecklingen på Balkan. Därmed lämnas ett vidöppet spelfält för Ryssland och dess försök att hålla balkanska länder utanför Nato och etablera sig som en skyddsmakt i regionen.

Annons

För närvarande går mycket, nästan utan kostnad, ryssarnas väg. När president Trump lämnar Syrien och överger sina kurdiska allierade, blir plötsligt Ryssland en dominerande spelare i området, trots sina i realiteten begränsade insatser. USA:s politik i Syrien kastar en skugga över dess åtaganden inom Nato. Om inte Mellanöstern är viktigt, varför skulle USA då bekymra sig över läget i till exempel Montenegro eller i Estland?

Nordmakedonien balanserar alltid på gränsen till en blodig uppgörelse mellan slaver och albaner, vilken alltför lätt kan underblåsas utifrån. Den stabilitet som ett Nato-medlemskap skulle ge undergrävs nu av alliansens kris. Denna ”hjärndöda organisation”, enligt president Macron.

I Bosnien är Ryssland redan engagerat och den serbiske ledaren Dodik tillbringar mer tid i Moskva än i sitt eget Banja Luka, troligen i affärer. Man får hoppas att hans privata ekonomiska intressen minskar viljan att slita loss den serbiska delen av Bosnien och ställa den under styret i Belgrad. Men nationalismen och ett serbiskt revanschbegär kan lätt få allt att gå överstyr. I en region där politiker ofta är till salu, krävs inga ekonomiska storsatsningar för att starta processen. Om nu ryssarna finner att ett balkanskt kaos ligger i deras intresse för att försvaga EU.

Bo Pellnäs

Bo Pellnäs
Annons
Annons
Annons
Annons