Bo Pellnäs: När de stora elefanterna dansar

Ledare Artikeln publicerades
Bo Pellnäs
Foto: Peter Åklundh
Bo Pellnäs

När jag ser på utvecklingen i Syrien minns jag några rader av den österrikiske poeten Weinheber. ”Varför är världen så bittert kall. Så många vägar löper genom skogen, finns det då ingen som leder oss hem?”

Nu får de syriska kurderna känna verklighetens isande kyla när de överges av sina amerikanska allierade. Redan när USA började stödja dem, kunde man förutse utvecklingen. Förr eller senare måste det leda till en intressekonflikt med Turkiet. I valet mellan att behålla en Nato-allierad, som kontrollerar sjövägarna från Svarta Havet till Medelhavet eller fortsatt stödja en grupp kurder, har USA inget alternativ. Framför allt som IS i stort redan besegrats. En konflikt mellan Turkiet och USA är något av en dröm för Putin, som därför säkert godtagit det turkiska anfallet in i Syrien.

Oavsett vem som styrt i Ankara har turkarna haft som ett mål att hindra kurderna från att ta makten i landet östra delar. Ibland stöttat av förhandlingar men för det mesta med våld. Att kurderna styr de norra delarna av Irak är ett etablerat faktum som Turkiet inte kan påverka. Men de kurdiska drömmarna om ett enat Kurdistan skapar ett hot som Ankara ser sig tvunget att tidigt möta.

Så länge det enbart sågs som en utmaning i öster var det hanterbart. Men en utveckling av ett kurddominerat område från Irak och långt in i Syrien längs gränsen till Turkiet ändrar spelplanen. Det skapar nya handlingsmöjligheter för de turkiska kurderna, som man inte kan tolerera. Detta trots att de kurdiska drömmarna om ett eget land ter sig som orealistiska, främst därför att klanmotsättningar och korruption alltid blockerar en kurdisk enighet. Något som blev tydligt efter den kurdiska folkomröstningen då den ena gruppen av kurder i Irak gjorde upp med regimen i Bagdad.

Det de syriska kurderna nu upplever är att man inte kan stå i vägen när de stora politiska elefanterna dansar. I detta finns även en lärdom för Sverige. Detta säkerhetspolitiskt naiva land, där socialdemokrater och Reinfeldt tidigt övergav en grundläggande princip för vårt totalförsvar. Nämligen att till syvende och sist måste ett litet land alltid lita till sin egen förmåga. Den som Finland hållit fast vid i både bra och dåliga ekonomiska tider, utifrån sina bittra erfarenheter av de oerhörda offer som krävs om man blir angripen.

Vi förlitar oss nu på amerikanska löften. Kortsiktigt är det möjligt, men vår säkerhetspolitik kan inte vara femårig, och framtiden är alltid en osäker fordran. Det är inte skrivet i sten att USA alltid kommer att ha intressen att försvara i Östersjöområdet. Vi kan spekulera i, men aldrig veta om framtida konflikter eller rent av ett krig mellan USA och Kina framtvingar ett köpslående med Ryssland. Tyvärr tyder nu många tecken på att valåret 2018 kan bli ännu ett förlorat år för försvaret.