Bo Pellnäs: När människor jämställs med djur

Gästkrönika Artikeln publicerades
Bo Pellnäs
Bo Pellnäs

När man ser på världen och människors tillkortakommanden, måste man erkänna att det gnager på den empatiska förmågan och leder till att man sällan blir så upprörd som man borde.

Men nu händer något i USA som verkligen uppväcker en riktig vrede. Människor som tar sig över gränsen till USA från Mexiko bemöts som brottslingar och man skiljer barnen från deras föräldrar när dessa fängslas. Det rör sig i flera fall om små barn som kan sändas till fosterhem långt borta. Det innebär inte att dessa hem behöver vara dåliga och detta är heller inte helt nytt, utan skedde även under president Obamas tid.

Men president Trump och hans justitieminister har pressat på för att alla gränsöverskridare skall hanteras som brottslingar och därmed skiljas från sina barn. Antalet rapporterade fall ökar nu kraftigt och syftet är att avskräcka flyktingar från att försöka ta sig in i USA. Det är självklart att de barn som drabbas traumatiseras och får bestående men under lång tid, kanske för resten av sina liv. Inte heller är det särskilt troligt att de som flyr undan gangstervälde, politiskt förtryck eller djupaste fattigdom slutar att försöka ta sig in i USA.

Att hantera barn på det vis som nu sker är bara möjligt i en politisk kultur där presidenten hävdar att människor från Mexiko är våldtäktsmän och att medlemmar i vissa kriminella gäng med huvudsakligen sydamerikanska medlemmar ”inte är människor, de är djur”. Det är beskrivningar som inte formuleras av ren obetänksamhet utan som är avsiktliga. Det är en dyster erfarenhet att när man beskriver människor som djur kan man i nästa steg skilja ut dem och till slut också slakta dem som djur. I nazisternas fall började det med användningen av termen ”Untermenschen” och slutade i förintelsen.

Så låt oss bli rejält upprörda när USA behandlar barn på detta vis. Det är oanständigt och ett grovt brott mot FN:s barnkonvention, vilket UNHCR har påtalat. Alla demokratiska nationer borde protestera men tystnaden är djup. Man kan misstänka att ingen vill öka spänningarna med USA när tull- och importfrågorna redan intecknar hela agendan. Annars skulle kanske den självutnämnda moraliska stormakten Sverige ha kunnat använda sin dyrt betalda plats i säkerhetsrådet till att göra en högst befogad insats.

Även inrikespolitiskt måste vi förmå att väga av två parametrar samtidigt. Nämligen att klarlägga invandringens ekonomiska konsekvenser samtidigt som vi med medmänsklig anständighet bemöter människorna som kommer till oss. Rasismen är ett gift som sprider sig snabbt och snart innefattar alla som inte godkänns av de självutnämnda pöbeldomstolarna på nätet. Det innebär det demokratiska samhällets undergång. Till slut återstår endast den egna familjen och den överlever enbart som en pant i maktstrukturernas spel.

Bo Pellnäs