Borg håller sin stolpe

Ledare Artikeln publicerades

En släppt stolpe och en (o)turlig klack. Att åka ur ett Europamästerskap kan gå fort och hänga på de klyschiga ”små marginalerna”.

År av förberedelser blir betydelselösa på några olyckliga sekunder. Den mest vältränade kan ha otur i en eller ett par matcher, men i längden kommer ändå god planering att ge resultat. Man glömmer förhoppningsvis inte att hålla en stolpe två gånger. Den som slarvar med förberedelserna kan möjligen klara sig undan i några matcher, men snart avslöjas taskig kondis och dålig tajming i form av många böjda ryggar i nätet och en rask marsch neråt i tabellen och seriesystemet.

I ekonomisk politikgår det inte heller att fuska. Slarv kan döljas under glättig yta och rusande fastighets- och aktiepriser. Men fortsätter slappheten att regera under en längre tid kommer snart ihåligheterna i försvaret av finanserna att uppenbaras. Sverige har gjort kostsamma erfarenheter på det området. Efter en finans- och fastighetsbubbla under 1980-talet som gjorde att svenskarna kände sig rikare än de var, sprack illusionen i början av 1990-talet. Det tog Sverige lång tid att återuppbygga förtroendet.

Den borgerliga regeringen med Anne Wibble (FP) som finansminister – av nationalekonomen Andreas Bergh utnämnd till Sveriges mest underskattade – och senare socialdemokratiska regeringar med Göran Persson som finans- och statsminister, genomförde en rad reformer som både satte fart på ekonomin och sanerade statsfinanserna. Med en (påtvingad) devalvering, skatte- och pensionsreformer och strikta regelverk för budgetbalans, skuldsättning och utgiftsökningar blev Sverige så småningom betraktat som en kreditvärdig aktör. Det tog lång tid, det kostade med sämre socialförsäkringsskydd och påfrestningar i kommunal verksamhet, men de flesta är i dag överens om att det var värt priset. Alternativet hade varit kaos.

När en andra och kraftigareanfallsvåg av finans-, bank-, och statsskuldskriser drar in över Europa är det ingen som kritiserar regeringen för ekonomiskt slarv eller för att riskera landets framtid. Kritiken handlar i stället om att arbetslösheten inte sjunkit, att reformerna inte är tillräckligt aggressiva och att man snålar med pengar till infrastrukturen.

Det kan finnas fogför en del av kritiken, somliga av regeringens reformer missar målet och det finns infrastrukturinvesteringar som bör lyftas fram. Men för den som ser rusningarna till bankomaterna i Grekland, de tomma nybyggda bostadsområdena i Spanien, ett Italien med en teknokratregering som försöker reda ut kaoset och ett Frankrike där en nytillträdd president lovar orealistiska reformer borde det vara lätt att konstatera: Sverige är, trots ryktet om motsatsen, kvalificerat för finalspel i Europa. Åtminstone så länge Borg håller hårt i sin stolpe.