Bornholm är Sveriges ö – och Gotland Danmarks

Ledare Artikeln publicerades
Folkemødet, Bornholm 2017
Foto: Petter Birgersson
Folkemødet, Bornholm 2017
Folkemødet, Bornholm – en dansk demokratisymbol.
Foto: Petter Birgersson
Folkemødet, Bornholm – en dansk demokratisymbol.

I svensk försvarsdebatt är Gotland centralt. Men inpå knuten har vi en minst lika militärstrategiskt viktig plats: Bornholm.

På kvällen den 4 maj 1945 meddelades i dansk radio att den nazityska ockupationsmakten hade kapitulerat för västmakterna. Dagen efter var Danmark fritt. Men de historiska datumen högtidlighålls inte överallt i Danmark. På Bornholm vägrade tyskarna att kapitulera för Sovjet, som de kommande dagarna svarade med att bomba Rönne och Neksö och sätta i land trupper. Bornholm kom att vara under sovjetisk ockupation i ytterligare elva månader. Den 4 och 5 maj 1945 har därför en helt annan klang på Bornholm än i övriga Danmark.

Det historiska dåliga samvetet har sedan dess kommit att prägla dansk politiks förhållande till Bornholm. Inte minst gäller det försvarspolitiken. Efter det kalla krigets slut förlorade Danmark sin strategiskt viktiga roll i södra Östersjön. Sovjet upphörde att existera och nu väntade fredlig samexistens i hela Östersjöområdet och mellan öst och väst. Trodde alla.

I den nedbantning av försvaret som Danmark gick igenom, på samma sätt som i Sverige, där försvaret kom att ställas mot satsningar på skola och vård, fick ändå Bornholm behålla den militära närvaron, till skillnad från Gotland.

Så kom då förhållandena att förändras snabbt. Putin visade sig ha helt andra ambitioner än att bli uppslukat av väst och dess system. Med Georgien och Ukraina är det uppenbart att spelplanen har förändrats totalt. Bornholm blev åter, precis som Gotland, centralt i det cyniska spelet om Östersjön. Och i dag utgör Bornholm en ytterst känslig punkt i förhållandet mellan Nato och Ryssland. Numera är dessutom Danmark närvarande med trupp i Baltikum, och ska vara berett att i ett verkligt krigsläge agera mot Ryssland, en helt annan roll än den defensiva bromskloss Danmark utgjorde under kalla kriget.

Ole Kvaernö, dekan på försvarsakademin i Köpenhamn, menar att Danmark ännu inte har fått den debatt om försvaret som sedan ett par år kommit igång i Sverige. I det politiska toppskiktet är medvetenheten stor om de pågående förändringarna i säkerhetsläget, men i nyhetsrapporteringen får exempelvis de ryska övningarna, som Zapad, betydligt mindre uppmärksamhet än i Sverige. Det trots att när ryssarna övar står det klart att handlar om offensiva attacker som ska skrämma Nato. Putin vill visa att Ryssland kan använda taktiska kärnvapen i en konflikt i Östersjön, exempelvis för att snabbt slå ut Bornholm. Det är en helt annan syn på kärnvapen än Natos och kalla krigets logik – att kärnvapen är undergångsvapnet som av just den anledningen avhåller vardera part från att använda dem.

Från dansk horisont har det länge varit viktigt att få med Sverige i Nato. Ole Kvaernø menar dock att det har svängt. Dels för att Sverige i praktiken är så integrerat i Nato att det egentligen bara är medlemskortet som saknas, Sverige är på alla andra sätt egentligen redan med och någon egentlig militär fördel finns inte. Dels för att han menar att ett svenskt medlemskap just nu skulle provocera Ryssland i onödan. Därmed använder Kvaernø ett argument mot Natomedlemskap som hörs från Natomotståndare i Sverige. Det är möjligt att han har rätt i att det egentliga tidsfönstret för ett Natomedlemskap är stängt.

Kvaernø anser att man bör tänka på Putin som rationell men att han inte följer västs logik och därför är svår att läsa av. Risken för ett igångsättande av ett offensivt krig i Baltikum från Ryssland är fortfarande mycket liten. Putins egentliga politiska mål är att upprätta alternativ till de västliga institutionerna och bygga en ny stormakt på det viset. Den verkliga risken för regelrätt krig ligger i att ett missförstånd eller misstag utlöser en kedja av reaktioner.

Däremot råder det från danskt håll inga tvivel om att det pågår ett cyberkrig från rysk sida, i syfte att påverka politiken och visa att man kan störa viktiga samhällsfunktioner, som banker och medier.

Det, tillsammans med en svårbedömd president i Vita huset, gör att det nordiska samarbetet blir allt viktigare. Den nordiska kraften har de senaste decennierna underskattats och energi har mer lagts på att identifiera skillnader än att fokusera på de likheter som är väsentligt mycket större. Om det är något vi har gemensamt intresse av så är det att skydda gränserna och det demokratiska statsskicket. Då bör vi snart höra svenska och danska politiker tala gott om varandra och om Gotland och Bornholm som gemensamma angelägenheter när det talas om säkerhet i Östersjöområdet.