Demokratisk utfrysning av SD
Talmansvalet blev en utdragen och demokratiskt ologisk scen. En majoritet i riksdagen hade bestämt sig för att det tredje största partiet, Sverigedemokraterna, inte skulle få sin kandidat vald till andre vice eller tredje vice talman. Och så blev det. Det är inte emot några regler – en majoritet kan tillsätta alla fyra poster i talmanspresidiet. Men det går emot proportionell parlamentarisk logik och gör att riksdagen visar fingret åt SD:s alla väljare.
Hur posterna ska fördelas mellan partierna är inte reglerat i lag och det har varit upp till riksdagsledamöterna och partierna att finna en praxis. I det har man inte varit helt överens, främst har Socialdemokraterna och borgerligheten tvistat kring om största parti eller största parti i en regeringskoalition ska ha den ordinarie posten som talman.
En gång i tiden accepterade borgerliga regeringar socialdemokratiska talmän, men senare har borgarna/Alliansen hävdat att det är regeringskoalitionens största parti som bör inneha posten. Det står emot Socialdemokraternas syn att det ska vara en post för största partiet. 2010 ställde exempelvis Socialdemokraterna Kent Härstedt mot Moderaternas Per Westerberg, trots att S visste att Härstedt skulle förlora om man inte fick Sverigedemokraterna med sig. Moderaten Per Westerberg vann. 2014 valdes Urban Ahlin (S) med acklamation (utan omröstning) eftersom Fredrik Reinfeldt avgick och Alliansen inte avsåg att regera.
I år avser Alliansen att försöka regera och nominerade därför Andreas Norlén (M). Socialdemokraterna nominerade Åsa Lindestam, med motivering att man är största parti och dessutom räknar in V och MP i ett regeringsunderlag (fast man inte har klargjort att man vill regera ihop) som är större än Alliansen. I en sluten omröstning fick Norlén även rösterna från Sverigedemokraterna och blev därför ny talman.
Åsa Lindestam fick däremot genom acklamation posten som förste vice talman. Ingen krävde omröstning om den posten, inte heller Sverigedemokraterna. Principkriget stod alltså kring ordinarie talmansposten, men inte den vice. Trots att en majoritet kan rösta igenom en egen kandidat även på viceposten, gör man inte det eftersom man trots allt är överens om att riksdagens sammansättning ska avspeglas i talmanspresidiet.
Men vid valet till andre vice talman frångicks alla principer. Tredje största partiet och även tredje största regeringsunderlaget, Sverigedemokraterna, fick inte posten som andre vice talman till sin kandidat Björn Söder – som haft den sedan 2014. De rödgröna röstade på vänsterpartisten Lotta Johnsson Fornarve medan de flesta Alliansföreträdare röstade blankt. Och till tredje vice talman valdes därefter Centerpartiets Kerstin Lundgren, med överväldigande majoritet mot Björn Söder. Några riksdagsledamöter utanför SD röstade på Söder i de olika omgångarna, men de flesta följde den utstakade linjen.
I allt tal om praxis är den underligaste slutsatsen att alla enas kring att utestänga ett av de största partierna från talmanspresidiet. Vänsterpartiet genom Eva Zetterberg, hade exempelvis andra vice talmansposten 1998-2002 i kraft av tredje största parti. Praxis 2018 blev däremot: utestäng SD. Att etablera en praxis som uppenbart riktar sig mot ett parti luktar skämt.
Talmansposten kan vara viktig de kommande dagarna – redan på tisdagsmorgonen förväntas Stefan Löfven röstas bort som statsminister. Man kan enkelt föreställa sig att en majoritet i riksdagen har gjort talmansuppdraget ännu svårare genom att tydligt tala om att Sverigedemokraternas ska särbehandlas i parlamentet. Det blir ett paradoxalt agerande om man anser sig försvara den parlamentariska demokratin mot dess fiender. Som så ofta förr gör de som tror sig vara bäst på att motarbeta SD i själva verket det mesta av PR-jobbet åt dem.
