Det är inte bolånen som är risken

Längst ut i den kedja av snyggt förpackade men innehållsmässigt ihåliga värdepappersinstrument som utlöste finanskrisen fanns fattiga amerikanska hushåll som hade fått lån till förföriska villkor. Statliga bolåneinstitut hade under lång tid erbjudit generösa bolånekrediter som en del av ett statligt uppdrag att ge människor med låga inkomster råd med egna hus. Amorteringar och räntor sköts på framtiden, i förhoppningen om att evigt stigande huspriser skulle klara biffen. Bakom finanskrisen låg alltså egentligen mer av den goda tanken från välvilliga politiker än girigheten på Wall Street.

Finanskrisen som följde slog hårt mot hela världen, och i Sverige larmade de stora industribolagen om att orderböckerna tömdes över en natt. Svenska banker hade gett sig ut på äventyr i Baltikum och för ett par av dem såg det ett tag mörkt ut. Men både i staten och bland börsinvesterare fanns resurser för att slänga ut livlinor och skjuta till kapital till de mest utsatta företagen. För hushållen blev den värsta smällen att arbetslösheten steg, och det slog mest mot ungdomar och nyinvandrade. Hus- och bostadsrättspriser sjönk, men inte i närheten av vad de hade gjort under 1990-talskrisen. Inte minst hjälpte riksbankens räntesänkningar och Alliansens jobbskatteavdrag till att hålla hushållen under armarna – även om riksbanken då fick kritik för att vara för långsam med sänkningarna.

Återhämtningen av svensk ekonomi har egentligen pågått sedan dess. Och med stigande bostadspriser har blickarna riktats mot hushållens skuldsättning i form av bolån –det var ju det som utlöste den förra krisen. För att hålla tillbaka bopriser och skuldsättning har därför tak för belåning och amorteringskrav införts i flera steg. Det är åtgärder som syftar till att hålla tillbaka priserna och att svenskarna inte ska skuldsätta sig på en nivå som är allt för riskabel. Men åtgärderna har baksidor. En sådan är att det blir svårare att låna även för den som är ung med relativt bra inkomst och goda framtidsutsikter för att öka den – ofta är det ju under de första åren på arbetsmarknaden man har möjlighet att få upp sin inkomst mest. Det betyder mindre efterfrågan och svårare för bostadsbolag att sälja nyproduktion – och det i ett läge när nya bostäder behövs.

Och vad har man vunnit? Lägre skuldsättning? Ja, i alla fall på bolån. För samtidigt växer andra lån, särskilt snabba konsumentkrediter utan någon säkerhet bakom. Nu har de värsta avarterna med sms-lån på flera tusentals procent reglerats, men fortfarande är räntenivåerna höga. Och så kallade nischbanker lånar ut till konsumtion – eller för att personer ska klara av kontantinsatsen till boendet som man inte får bolån till – men till långt högre ränta än för ett bolån.

Finansinspektionen har konstaterat att konsumtionskrediter står för 18 procent av hushållens skulder. Det låter kanske inte så farligt? Men bland annat på grund av de höga räntorna, står de för 60 procent av hushållens skuldbetalningar. Det är också med dessa krediter som problemen börjar för många hushåll. Konsumtion på lån till höga räntor istället för konsumtion efter sparande, är en fälla som riskerar att sluta med både inkassobolag och kronofogden. Med hushåll som bygger upp skulder utan någon tillgång bakom och räntor som för eller senare kommer att stiga, vilar här en betydande risk. Det är bra att regleringarna på detta område blir hårdare. Men det är orimligt att fokus har legat på att strama åt den utlåning som historiskt är säkrast och som de traditionella bankerna har förmåga att bedöma väl: bolånen.