Ledare

Död turkisk dröm

Ledare Artikeln publicerades
Erdogan styr med allt hårdare näve.
Foto:

Han vann med knapp majoritet, men han vann. Helgens folkomröstning i Turkiet slutade till president Erdogans fördel. Ja-sidan segrade med 51 procent av rösterna. Därmed kan Erdogan stärka sin makt, till många europeiskt sinnade turkars förtret.

Trots vinsten tappade presidenten stöd i många viktiga delar av landet, som storstäderna Ankara och Istanbul. Det mesta tyder på att Erdogan kommer att få det svårt att ena landet, som polariserats i spåren av Erdogans maktambitioner, förra årets militärkuppförsök såväl som terroristattentat från PKK och IS.

De konstitutionella förändringarna innebär att Turkiet avskaffar det nuvarande parlamentariska systemet där premiärministern har den verkställande makten, för att i stället övergå till ett system där makten ligger helt och hållet hos presidenten. Presidenten ska också få mer makt över domstolsväsendet. Parlamentets inflytande kvävs alltså till ett minimum.

Egentligen är Erdogans ambitioner att koncentrera makten till sig själv ett svar på den misslyckade militärkuppen förra sommaren. Efter försöket att avsätta presidenten har repressionen tilltagit. Lärare har avskedats och journalister trakasserats. Totalt har 6000 personer gripits. Ambitionen att sätta dit kuppmakarna inom militären har övergått till en jakt på oliktänkande och en strävan efter att centrera mer makt till Erdogan som person.

Utvecklingen är oroväckande. Erdogans aggressiva ton och härskarambitioner är ett hot mot de nationella minoriteterna och det fria ordet. Västvärlden måste förhålla sig till ett land som inte har utvecklats i den västliga riktning man länge hoppats på, snarare tvärtom.

EU-ledare bör vara tydliga i sin kritik. Ett turkiskt EU-medlemskap finns inte på kartan. Än är det dock för tidigt att bryta relationerna med landet, som exempelvis Birgitta Ohlsson (L) föreslår (SR 17/4). Det vore i själva verket orimligt.

Trots president Erdogans hätska kommentarer om Europa under sin kampanj bland utlandsturkar har han ändå anledning att inte göra sig alltför osams med europeiska ledare, inte minst för att handelsförbindelserna stärkts under det senaste decenniet. Att exempelvis kasta ut Turkiet ur Nato kanske känns principiellt rätt, men det är fullständigt ostrategiskt. Turkiet är fortfarande en länk mellan väst och Mellanöstern, och för att ha inflytande måste USA och Europa vårda de relationer som finns.

Dessutom styr Turkiet i praktiken stora delar av EU:s migrationspolitik. Så länge EU-länderna inte lyckas sköta frågan på egen hand är det dessvärre bäst att inte agera alltför snabbt.

President Erdogan har drabbats av storhetsvansinne. Och det bästa sättet att hantera män med hybris är inte alltid att bekräfta deras position som maktfullkomliga ledare. I stället för att frysa alla förbindelser med landet borde EU och Sverige stötta civilsamhället och de människorättsorganisationer som kommer att jobba i motvind framöver.