Egen plånbok hotar V

Ledare Artikeln publicerades
Solidarisk kö i Venezuela.
Foto:Foto: Fernando Llano
Solidarisk kö i Venezuela.

Egna pengar är frihet. Vänstern tycks vara rädd för att många ska få det.

Vänsterpartiet har fått stort inflytande på svensk skattepolitik, sedan Alliansen i ett par år lämnat Walkover om budgeten. För att Vänstern ska ställa sig bakom budgeten får finansminister Magdalena Andersson lirka på vad hon sa så sent som i höstas. Andersson fick en rak fråga: ”Behövs fler skattehöjningar? Finansministern svarade: ”Nej jag vill att vi ska lösa välfärdens finansiering genom att fler människor arbetar.” (Di 5/10, 2016)

Magdalena Andersson framhåller gärna regeringens ekonomiska skötsel och de 40 miljarder kronor i överskott som staten visade 2016: ”Det är en otrolig styrka i de offentliga finanserna”. (SvD 28/2)

Ändå låter hon nu Vänsterpartiet ytterligare lägga på skatter på det som Andersson vill stimulera: arbete.

Fler ska betala statlig skatt nästa år. Det ovanpå en kommunalskatt som i många fall når sådana höjder att till och med LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson knorrar: ”Det här kan inte få fortsätta. Kommunal- och landstingskatten har blivit för hög och skillnaderna över landet är alldeles för stora.” (Di 1/3)

Men Vänsterpartiet har sin egen agenda som Löfvens regering nu låter sig styras av. När partiledaren Jonas Sjöstedt och finansministerkandidaten Ulla Andersson drar sin gräns för den elit som ska beskattas hårdare av staten handlar det om människor som tjänar 38 200 kronor i månaden. När de förklarar varför heltidsarbetande mellanchefer mitt i livet ska betala minst hälften (egentligen mer än så) av en löneökning i skatt heter det: ”Så bygger vi en ekonomi för alla, inte bara en liten elit.” (SvD 19/3)

Man kan föreställa sig att den stora mängden av dessa är familjeförsörjare och har en annan bild av sig själva – från sommarjobbet i jordgubbslandet via studierna på högskolan och de första vikariaten fram till mellanchefspositionen utan ob-tillägg – än att de tillhör en osolidarisk elit.

Säkert ser de sambanden med den egna strävsamheten och att fler ska få samma möjlighet som de själva till utbildning och goda levnadsvillkor. Förmodligen ser de också värdet av viljan att klara av att stå på egna ben, att om det kniper ha en slant på banken och inte nödvändigt vara beroende av utomstående.

Det är den strävan mot, om inte ekonomiskt oberoende så åtminstone större frihet att styra det egna livet, som i grunden har byggt upp svensk välfärd, privat och offentlig. Men man kan ana att Vänstern inte riktigt är bekväm med att människor kan bygga en plattform som gör dem oberoende av samhällets stöd.

Någonstans i Vänsterns värld, oklart exakt var, går en människa från att tillhöra en beroende underklass till att bli en elit som riskerar att bli osolidarisk om vederbörande inte beskattas ännu hårdare.

Några beteendeförändringar tror Vänstern inte heller på. Höjer man skatterna kommer ändå folk att investera och arbeta minst lika hårt som förut och bara vara tacksamma över att bli av med en allt större del av utkomsten.

Om LO ser bekymmer för sina medlemmar när kommunalskatterna skjuter i höjden ser inte Vänsterpartiet det. Det gäller på alla nivåer. Som i Region Skåne där Vänsterpartiet i höstas ville ta ytterligare 80 öre per tjänad hundralapp i skatt, med klar motivering: ”Vänsterpartiet står för en solidarisk politik. Därför vill vi höja skatten med 80 öre”.

Det finns ur socialistisk synvinkel bara ett uppenbart sätt att mäta solidaritet: skattesatsen. Värdet och välståndet som byggs utanför skattekolumnen kan Vänstern inte mäta, inte förstå sig på.

Människor som uttalar en ambition om att bygga upp ett eget kapital av slantar och därmed skapa sig ett eget inflytande över livet blir till en del av eliten. Egna pengar i plånboken blir ett hot mot systemet.

Det är en sorglig syn på människan.

Men till socialismens försvar ska ändå sägas att den är mycket bra på att bygga vissa saker. Långa köer, till exempel.