En svindlande bluff

I Svenska Dagbladet, där Dahlberg själv är verksam, skriver kollegan Olle Zachrisson att han genom boken förstått att: ”Systemet är förträffligt för statens stabilitet, men kommer att ge många svenskar pensioner som inte går att leva på.”

I Dagens Arena slår Per Wirtén fast: ”Alla har förstått att det nya pensionssystemet är en svindel, men ändå är det tyst.”

På DN Kultur skriver Lars Linder ”För när bluffen (alltså känd i åratal) nu börjar synas på allvar – vad kan vi göra? Kan alltihop riggas om? Kan de lurade spararna planera för en ljusare framtid och i så fall hur?”

I Expressen är det Leif GW Persson som är dystopisk: ”Utan att spetsa till beskrivningen i onödan är det till och med så illa att några hundra tusen av dem stadigt rör sig i riktning mot den privatfinansierade välgörenhetens soppkök och härbärgen som slutdestination i sina liv.”

Den arbetande människan är lurad på sina pensionspengar och ansvariga är förstås politikerna som för sin egen del ordnat ett fint paketerat pensionssystem. Soppköken kommer att breda ut sig, högt belånade bostads-ägare kommer att stå utan tak över huvudet när pensionen inte täcker räntorna och det kommer att anordnas en käpparnas revolution utanför Rosenbad. Det är alltså kört?

Att ministrar och riksdagsledamöter haft regler som gett dem möjlighet att avstå från att arbeta när de lämnat politiken är väl känt. Det är åt helvete. Men det är ändå inte så att den lilla klickens förmåner har någon inverkan på pensionssystemet i stort. Det finns ingen sådan konspiration.

Diskussionen om pensionssystemet är angeläget, fler borde förstå dess grunder. I stället väljer många att blunda. När kuverten i olika kulörer från Pensionsmyndigheten och tjänstepensionsbolagen dimper ner i brevlådan är det lätt att direkt skicka dem vidare till det runda arkivet. Även om ett enklare system vore önskvärt hänger det på individen att bry sig om ekonomi, pension och sparande. Att en utebliven amortering på bostaden innebär en framskjuten skuld, att konsumtion i dag betyder mindre pengar i morgon, att osäkerhet är en del av livet – det kan inte ens ett pensionssystem överbrygga.

Utgångspunkten för kritikerna av pensionssystemet är att man ska kunna förutsäga vad pensionen blir. Det är tyvärr en omöjlig uppgift. Lika omöjlig som att förutsäga hur många svenskar som kommer att vara arbetslösa om tio år, hur svenska företag kommer att klara sig i konkurrensen och om det kommer att utbryta en allvarlig klimatkris.

I gamla pensionssystem gavs förhandslöften om hur stor pensionen skulle bli. Problemet är att det är lätt att avge ett löfte, besvärligare blir det när det sedan ska uppfyllas. Det vet grekerna, det vet amerikanska delstater, det vet svenska kommuner (eller borde veta). ATP byggde på en sådan ohållbar princip, där kommande generationers inkomster togs i pant.

Det nya allmänna pensionssystemet ger inga sådana löften. Mer än vad som kan sättas in ska inte betalas ut, inga skulder ska skjutas på framtida generationer.

Joel Dahlberg skriver att ”Den nya ordningen innebär att pensionen bestäms av hur mycket pensionsavgifter var och en betalat in och hur värdet på de pengarna utvecklats.”

Det är korrekt. Och det kan man kalla mycket. Men någon bluff är det inte. Däremot kan det liknas vid svindleri att lova bort barnbarnens pengar utan att ens fråga dem först.