Europaval utan stjärnor
Det går möjligen att ursäkta Socialdemokraternas och Moderaternas toppkandidater till EU-parlamentet, Heléne Fritzon och Tomas Tobé, för att de i SVT:s utfrågning inte kunde placera in EU-domstolen i Luxemburg utan flyttade den till Haag. Fritzon och Tobé visade därmed att de är som folk är mest, beroende av Google för att ta reda på fakta.
Då är det inte heller rimligt att förvänta sig att väljarna i allmänhet ska ha full koll på EU-institutionerna och hur de förhåller sig till varandra. Få kommer vid valurnan att fundera över vilken makt en EU-parlamentariker egentligen har, hur lagstiftningsprocessen i unionen ser ut och på vilket sätt medlemsländerna införlivar EU-direktiv i sin lagstiftning. Det behöver i sig inte vara något demokratiskt problem, lika lite som att det är nödvändigt att i riksdagsvalen ha full koll på hur utskottsarbetet i riksdagen ser ut för att kunna lägga en röst.
Ett större demokratiskt bekymmer är om väljarna vilseleds att tro att EU-parlamentsvalet gäller något annat än det gör. Här har de svenska partierna bidragit till att göra EU-kampanjen till något sämre än väljarna förtjänar. Allvarligast är om politiker och partier försöker få valen att handla helt om känslor.
Man kan tro att Kristdemokraternas Trumpblinkning med ”MAKE EU LAGOM AGAIN” är ett exempel på hur ett brainstormingmöte inte kunde gå vidare efter att någon tyckte sig ha funnit något genialt. Men närmsta kompisen och rivalen – varför är det alltid så? – Moderaterna får ändå finna sig i att stå avundsjukt bredvid med att utlova trygghet åt svenskarna genom EU.
Liberalerna försöker tala om att det är roligare att oreserverat säga ”JA!”. Det är givetvis ett kampanjvänligt slagord men det ger också intrycket av att partiet glömt att systemkritik är en liberal kärna. Tyvärr är sambandet mellan ytterligare en beskattningsnivå och att ge mer makt till individerna högst oklart.
Men de tre partierna och deras kandidater placerar sig ändå på pallen när det gäller att i valkampanjen ha försökt förmedla någon slags inriktning på arbetet i Europaparlamentet till väljarna. Sedan blir det nämligen ännu sämre med partiernas ansträngningar att ta medborgarna på allvar.
Socialdemokraterna och Centerpartiet har försökt att få det till ett värderingsval, där en röst på dem ska rädda Europa undan högerpopulism och högerextremism. De framställer sig som garanter för demokratiska värderingar. Exakt hur kollektivavtalskrav eller försvar av jordbrukssubventioner bildar en mur mot extremism är oklart.
Sverigedemokraterna svarade med en bisarr kampanj placerad i Stockholms tunnelbanor, men ämnad att skapa publicitet över hela landet, med budskapet: ”Det är inte första gången som Sossarna hjälper Tyskland att ta över Europa”. Det är fördummande på många sätt, men framförallt missar SD att förolämpningen i hög grad riktas mot en av Sveriges viktigaste handelspartners och grannar.
Vänsterpartiet, som delar grupp med oreformerade kommunister från Sydeuropa, ansluter sig till kampen mot högerextremismen och adderar löftet om att via EU – som de förvisso föraktar – rädda klimatet.
Miljöpartiet lovar att en röst på dem är en garanti mot hat och för hopp. Andranamnet Pär Holmgren twittrade på fredagen att han gladdes åt stödet från politikveteranen och den notoriske partibytaren Anders Wijkman. De båda har det gemensamt att de finner andra system än det demokratiska som intressanta alternativ. På frågan om ”Vad skulle du göra om du var statsminister?” svarade Pär Holmgren en gång ”Jag skulle snabbt avskaffa alla val. Skämtsamt, hävdade han själv senare. Men så sent som för några månader sedan twittrade Holmgren berömmande ”Intressant om #klimat i @DNKultur av Torbjörn Tännsjö - som vågar tänka utanför boxen” åt filosofen Torbjörn Tennsjös förslag på ”global despoti” (DN 28/11-18). Anders Wijkman förklarade å sin sida i SvD 11/4 2017 att diktaturen Kina är ett föredöme i omställningen: ”Fördelen med ett centraliserat toppstyrt system är att när de väl bestämmer sig så går det ganska snabbt. Det finns ingen opposition som bråkar”.
Någonstans där kan man som väljare ta sig en extra funderare innan valsedeln läggs i kuvertet. Värderingsval? Ja, om de nu nödvändigtvis säger det, finns ett råd: Rösta aldrig på dem som skriker högst och anser sig ha goda skäl att avskaffa demokratin.
Däremot bör man rösta på den som är redo att gneta hårt i långa trista förhandlingar över parti- och landsgränser. För det är snarare det Europaparlamentet handlar om.
