Faran med gratis i välfärden

Ledare Artikeln publicerades
Även före gratisreformens genomförande, 1 januari 2016, var skyddsnätet för barn i behov av läkemedel starkt.
Foto: Naina Helén Jåma/TT
Även före gratisreformens genomförande, 1 januari 2016, var skyddsnätet för barn i behov av läkemedel starkt.

Gratis läkemedel till alla barn och unga var en vänsterreform som talade direkt till mångas hjärtan. Men var det en klok reform?

I budgetförhandlingarna med den rödgröna regeringen fick Vänsterpartiet under 2014 igenom att alla upp till 18 år skulle få gratis läkemedel. ”Vi vill ha en välfärd att lita på och då ska barn få den medicin de behöver oavsett föräldrarnas ekonomi” motiverade Ulla Andersson, Vänsterpartiets politisk-ekonomiska talesperson, reformen.

Det var en slagkraftig, men inte särskilt rättvisande, retorik. För även före gratisreformens genomförande, 1 januari 2016, var skyddsnätet för barn i behov av läkemedel starkt.

Det högkostnadsskydd som fanns tidigare innebar att en familjs läkemedelskostnader för en familjs samtliga barn maximalt kunde uppgå till 2 200 kronor under en tolvmånadersperiod. Ekonomiskt utsatta familjer med ekonomiskt bistånd kunde dessutom få läkemedlen betalda helt av samhället. Beläggen för att föräldrar av ekonomiska skäl inte köpte medicin till sina barn eller sköt upp inköp av dessa var mycket svaga. Jämlikhetsretoriken till trots var de stora förmånstagarna av reformen - 410 miljoner kronor avsattes ursprungligen – medelklassfamiljer som mycket väl hade råd att lägga ut 2 200 kronor per år.

Men alldeles oavsett detta tilltalade reformen mångas hjärtan. Varför ska läkemedel till barn och unga överhuvud taget medföra någon kostnad? Är det inte rimligt att samhället tar detta ansvar precis som samhället ger alla barn kostnadsfri utbildning? Att tycka att läkemedel till barn ska vara kostnadsfria, det behöver man absolut inte vara vänsterpartist för att tycka.

Men nya uppgifter om reformens effekter visar varför vi inte alltid ska lyssna till hjärtat utan också till hjärnan och att det blir bäst när vi lyssnar till båda. För det finns välkända faror med gratis i välfärden.

Journalisten Hanne Kjöller skrev i veckan en mycket läsvärd krönika i Dagens Nyheter där hon lyfter fram både anmärkningsvärda och oönskade, men knappast oförutsägbara, effekter av gratisreformen.

I en delrapport från Socialstyrelsen, som har ansvar för att utvärdera gratisreformen, som det fram tills nu har talats förvånansvärt lite om finner Kjöller att en av de läkemedelsgrupper som har ökat allra mest sedan reformens införande är mjukgörande salvor där antalet uttag har ökat med 108 procent mellan 2015 och 2017. För samhällets del har detta inneburit att kostnaderna ökat från 11 till 65 miljoner kronor, eller med 491 procent.

Att ökningen skulle förklaras av att familjer som tidigare inte skulle ha haft råd att köpa mjukgörande salvor till sina barn nu kan hämta ut dessa salvor känns inte trolig. En rimligare hypotes är snarare att de mjukgörande salvorna används av övriga familjemedlemmar. Varför betala ur egen ficka för det man kan få gratis på skattebetalarnas bekostnad?

Att göra en tjänst eller vara helt kostnadsfri för medborgarna innebär alltid en överhängande risk för överutnyttjande eller hamstring och så verkar vara fallet här. Det är pengar som skulle kunna användas på ett bättre sätt på många andra håll inom sjukvården och omsorgen.

Föräldrarnas ekonomiska förhållanden ska inte avgöra om ett barn får tillgång till läkemedel eller ej men att göra läkemedel helt gratis för alla barn och unga var en dyr reform med en del oönskade bieffekter.