Förenkla för politikerna – minska fusket
Svenska politikers trixande kretsar ofta kring bostäder. Är det inte en smitväg förbi bostadskön i fackägda bostäder så är det mixtrande med riksdagens bostadsbidrag. Senaste fallet är den moderata riksdagsledamoten Erik Bengtzboe, som var skriven på en adress i den egna valkretsen och därför fick bidrag för sitt boende i Stockholm. Inget kontroversiellt i sig eftersom riksdagsledamöter representerar en valkrets som de ofta också är hemmahörande i (även om detta inte är ett krav). Det är generösare än de regler om huvudsaklig dygnsvila som gäller för andra medborgare, men handlar i grund och botten om att riksdagsledamöterna ska representera olika delar av landet. Bengtzboes boende visade sig dock i en Aftonbladetgranskning handla om att han skrivit sig hos sin mamma, för att sedan ange att den egentliga hemadressen var ett fritidshus som inte förefaller ha varit någon egentlig bostad för Bengtzboes familj. Bengtzboe snurrade in sig i sina egna förklaringar på ett sätt som sänkte hans trovärdighet helt.
Erik Bengtzboe har nu lämnat sin post som talesman i arbetsmarknadsfrågor och från en del håll inom partiet kommer krav på att han ska lämna sin riksdagsplats, men där har partiledning än så länge inte ställt samma krav.
Det hela påminner om tidigare uppmärksammade fall, som det gamla där Håkan Juholt delade övernattningsbostad med sin sambo men fick helt bidrag och det färska där den liberala riksdagsledamoten Emma Carlsson Löfdahls hyrde sin makes bostadsrätt.
Att bedöma enskilda politikers moral är en sak. Det är inte alltid enkelt att skilja på att ta en rövare, utnyttja systemet till dess gräns, eller att missförstå och tro att man gör rätt.
Fallen där både etablerade och mindre välkända politiska profiler hamnat i trubbel är många. Gäller det inte bostadsersättningar så är det reseersättningar. Alla kategorier av människor kommer alltid att finnas, även i politiken. Skandaler kommer att upprepas, en del politiker kommer att klara sig undan trots ont uppsåt andra kommer att falla trots att inga formella fel har begåtts.
Samtidigt borde kloka tjänstemän och politiker i rikets tjänst kunna skapa enklare regler för bostads- och reseersättningar som blir svåra att missförstå eller missbruka. Trots allt är de höga herrarna och damerna ansvariga för både rikets lagar och medborgarnas skattepengar.
Och partierna borde för länge sedan ha upprättat bättre system för att i samarbete med riksdagsförvaltningen se till att de egna ledamöterna har torrt på fötterna, och då hellre rejäla gummistövlar än foppatofflor. Om inte annat av ren självbevarelsedrift för att skona det egna partiet från att dränkas i skandalrubriker.
