Försvaret som glömdes bort
Den före detta försvarsministern och talmannen Björn von Sydow (S) är ordförande i försvarsberedningen. Som tidigare försvarsminister är von Sydow delansvarig för nedmonteringen av det svenska invasionsförsvaret, något han förvisso delar med många kollegor i Rosenbad och i riksdagshuset. Kortsiktigheten har gjort Sverige och svenskarna sårbara.
Men när Björn von Sydow i december 2017 redogör för försvarsberedningens delrapport låter det som följer: ”Sverige blir oundvikligen påverkat om en väpnad konflikt och krig uppstår i vårt närområde. I en sådan situation går det inte att utesluta ett väpnat angrepp mot Sverige.”... ”Ett angrepp kan också̊ syfta till att förhindra Sverige att direkt eller indirekt bistå annan part i konflikten. Sverige behöver i sig alltså inte vara huvudmålet för angriparen.”
von Sydow förklarade på presskonferensen att varje individ ska klara sin försörjning i en vecka utan offentligt stöd. Försvarsberedning påminner också om att Sverige inte tänker stå passivt om ett annat nordiskt land eller EU-medlemsland blir angripet.
Försvarsberedningen ger sig inte in på att bedöma sannolikheten för en militär konflikt. Men uppenbart av resonemangen är att hotnivån i närområdet har höjts de senaste åren.
Var och en som inser betydelsen av Rysslands annektering av Krim och den aggressiva övningen Zapad, Väst, förstår att Östersjön snabbt kan förvandlas från fredens hav till krigets hav om regimen i Kreml anser något ryskt intresse vara hotat.
Insikten om Sveriges utsatthet har kommit sent. Trots svängningen i försvarsdebatten är det först på senare tid som hotet om ett möjligt ryskt militärt angrepp tas på riktigt allvar.
Carl Bergqvist, major i flygvapnet, och den som står bakom försvarsbloggen Wiseman‘s Wisedom, påminner på Twitter om hur dåvarande arméchefen, generalmajor Anders Brännström, i en inbjudan till markstridsdagarna i Boden 2016 skrev: "Det omvärldsläge som vi upplever och som också framgår av inriktningsbeslutet leder till slutsatsen att vi kan vara i krig inom några år."
Responsen blev omedelbar. Försvarsmakten gick snabbt ut i ett pressmeddelande och förklarade att ”Ett militärt angrepp aldrig kan uteslutas, men är alltjämt osannolikt.”
Den 4 april samma år lämnade Anders Brännström posten som arméchef. Han förklarade för Officerstidningen nr 3 2016: ”Jag uppfattar att jag inte har förutsättningar att göra ett tillräckligt bra jobb för armén och min frustration har gradvis växt.”
Brännström fortsatte: ”Med nuvarande struktur kan vi inte bygga den slagkraftigare försvarsmakt som politikerna beställt. Vi har inte förutsättningarna för att det ska bli tillräckligt bra.”
Det var i april 2016. I december 2017 är Brännströms varningar slående lika dem som lämnas i försvarsberedningens officiella dokument.
Sverige är granne med en återuppbyggd militär supermakt som redan har visat att den inte respekterar sina grannländers territorium. Hotet är på riktigt. Det var tryggheten vi levde i som var en historisk parentes. Den förre försvarsministern och talmannen har insett allvaret. Då är det hög tid att var och en av oss förstår.
Det är omöjligt att snabbt bygga upp ett tillräckligt försvar, men med intensifierat samarbete med nordiska grannländer, långsiktiga planer och väl avvägda investeringar i alla delar av totalförsvaret kan förutsättningarna förbättras.
