Giftet dödar debatten

Ledare Artikeln publicerades
Bloddopat debattklimat.
Foto:Foto: Fredrik Persson
Bloddopat debattklimat.

I veckan avgick Grön Ungdoms språkrör efter att ha festat i fel sällskap. Det finns anledning att vara orolig för den offentliga brännmärkningen i Sverige.

Det var Aftonbladet som publicerade bilder på Grön Ungdoms Mårten Roslund när han skålade tillsammans med tidigare SDU-toppen Gustav Kasselstrand. Ytterligare en bild visade hur Roslund skålade med William Hahne på en annan krog. Kasselstrand och Hahne är kända för sin fajt med partiledningen i Sverigedemokraterna, som ledde till att de uteslöts. Det är nu en bisak i sammanhanget. Någon tyckte i alla fall att Mårten Roslunds umgänge var en angelägenhet för allmänheten. Aftonbladet gjorde samma bedömning när bilderna kommit till deras mejlkorg.

Roslund hade kunnat välja att säga att ”Jag umgås med en mängd människor, låt mig festa med vem jag vill. Jag är trygg i mina värderingar, jag står för dem och andra får stå för sina.”

Nu gjorde han inte så utan förnekade: ”Nej, jag brukar inte befinna mig på Grand Hotel, jag festar inte och jag dricker inte.”

Därmed hade Roslund begått en dödssynd: ljugit om något uppenbart. Han försökte rädda situationen genom att förklara att han vill lära känna människor som inte tycker som han själv. Det gick inte. Roslund blev tvungen att lämna sitt uppdrag och be om ursäkt.

Att brännmärka personer genom att angripa dem för deras umgängeskrets eller att försöka klistra på dem värderingar och politiska etiketter som de inte har är ett oskick. Journalister och företrädare för partier och organisationer spelar tyvärr en roll i att begränsa det offentliga samtalet och stämpla även högst legitima åsikter och rekorderliga människor som avvikande.

Brunsmetning är den nya tidens melodi, bland dem som vill känna sig lite bättre än andra. Tyvärr är det populärt även bland etablerade debattörer och politiker att ta till när argumenten i övrigt tryter. Det kan exempelvis gälla tiggeriförbud, regeringsfrågan eller migrationspolitiken. När moderaten Christina Magnusson skrev om tiggeriförbud 2014 i DN svarade Dagens Arena med att hon skickade upp ”en brun testballong”.

När Dagens industris PM Nilsson skrev om att Alliansen bör söka regeringsmakten genom stöd i riksdagen, tyckte LO:s Mats Eriksson, tidigare pressekreterare för Socialdemokraterna, att det var dags att ta fram rasiststämpeln: ”Den gradvisa bruntoningen hos PM Nilsson är ett av de mest tragiska personliga haverierna i svensk politik.”

Riksdagsledamoten Ali Esbati (V) kallade den twittrande polisen Peppe Larsson ”rassepolis” efter att Larsson gjort tummen upp för Moderaternas integrationsplikt och skrivit att ”behärska språket är en förutsättning”.

Det senaste är att svenska myndigheter lägger ett filter för vilka som får följa twitterkonton.Svenska institutet har ett twitterkonto ”@sweden” som är tänkt som marknadsföring av Sverige. Varje vecka är det en ny person som skriver för @sweden. För någon vecka sedan upptäckte dock en stor mängd följare att de hade blivit blockerade från att följa @sweden.

Den person som fått uppdraget hade förmedlat en personlig lista till Svenska institutet på konton som skulle blockeras, eftersom de påståtts ha ägnat sig åt hat, hets och hot . Men bland dem som blockerades fanns flera etablerade journalister, debattörer, en centerpartistisk riksdagsledamot och Israels ambassadör i Sverige. För dem som blockerats blev slutsatsen att myndigheten klumpat ihop dem med extremister. Först efter hård kritik bad Svenska institutet om ursäkt. Men skadan var redan skedd, myndigheten hade gjort en enskild persons filterbubbla till sin egen.

Debattklimatet förgiftas när legitima åsikter avfärdas som extrema, när privat umgänge blir till politisk brännmärkning och när myndigheter sätter upp godtyckliga spärrar för vem som ska få ta del av information. Det handlar ytterst om en urgröpning av demokratin.