Hårdare Alliansband

Ledare Artikeln publicerades
Fyra i rad.
Foto:Foto: Henrik Montgomery/TT
Fyra i rad.

Alliansens svar i regeringsfrågan borde vara en gemensam valsedel.

I september 2014 nådde Sverigedemokraterna en höjdpunkt. Partiet fick en statsminister att kasta in handduken. Mattias Karlsson, SD:s ledande ideolog, var på valnatten klar över betydelsen:

”Partikamrater jag vill bara påminna er om storheten i det vi just nu bevittnar. Sveriges statsminister avgår på grund av vårt fantastiska resultat.”

Sverigedemokraterna och dess väljare hade fått en Alliansregering och en moderat statsminister att ge upp. Det var ytterligare en höjdpunkt i det politiska entreprenörskap som Mattias Karlsson och hans studiekompisar i Lund inledde i slutet av 1990-talet.

Det är värt att påminna om när politiska experter i dag låter som att det är en nyhet att Sverigedemokraterna vill ha inflytande över regeringsmakten. Man kan fråga sig bakom vilka stängda seminariedörrar de har befunnit sig under de senaste åren.

SD har alltid, på alla nivåer, agerat utan omtanke om gamla politiska konventioner. Att fälla en statsminister för att i nästa läge fälla en annan statsministers budget är helt logiskt ur Sverigedemokratisk synvinkel. SD kan anklagas för, som i fallet med budgeten 2014, att inte följa praxis. Men SD kan samtidigt sätta fingret på ömma punkter i det svenska parlamentariska systemet – som det utbredda (miss)bruket av nedlagda röster.

Den politiska situationen i Sverige just nu beskrivs som rörig. Så komplicerat är det nu inte. Det är bara inte precis som förr.

Det finns två ytterkantspartier, och ett tredje som hotar att komma in i riksdagen. De tre vill riva upp den rådande ordningen med EU-medlemskap, öppen marknadsekonomi och tätt säkerhetspolitiskt samarbete för att möta hotet från Putinregimen. Sverigedemokraterna har mer gemensamt med Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ i sin syn på EU och Nato än med Alliansen eller Socialdemokraterna.

De övriga partierna i den breda mitten i har i huvuddrag accepterat den rådande ordningen i Sveriges internationella relationer, marknadsekonomi och global konkurrens. Allianspartierna har dock den tydligaste värdegemenskapen i detta. Socialdemokraterna och Miljöpartiet har flanker som trycker på i annan riktning. Socialdemokraterna har att hantera exempelvis Skånedistriktet med sin djupröda tradition. Miljöpartiet genomgår en identitetskris som avgör om de gröna kommer att radikaliseras eller bli ett mittenparti som fokuserar mer på varumärket ”miljö”.

Alliansen har störst interna sprickor inom de frågor om ligger bakom Sverigedemokraternas framväxt: invandring, integration, och tiggeri. Det här skär inte bara genom Alliansen utan genom varje parti – Centerpartiet är absolut inget undantag i sammanhanget. Men för Socialdemokraterna ser det precis likadant ut.

Alliansledarna har ställt till det för sig i regeringsfrågan. Anna Kinberg Batras soloutspel var inte förankrat hos de övriga partiledarna, vilket ledde till intern pajkastning. Det är en synnerligen dålig utgångspunkt om man vill framstå som ett gäng som trivs ihop. Men kanske följer det något gott ur den krisen.

Liberalernas Jan Björklund har fattat galoppen i ett viktigt avseende: Alliansen ska hålla ihop. Om ett regeringssamarbete för att åstadkomma en majoritet ska till så ska Alliansen förhandla som en enhet i förhållande till Socialdemokraterna. Bryter sig ett eller ett par av partierna loss är borgerligheten tillbaka i gamla tiders splittring – precis det som Socialdemokraterna egentligen vill när de talar om att bryta blockpolitiken.

Ur kriser växer ofta starkare band. Alliansledarna kan visa allvar med sin vilja att regera tillsammans genom att ta Alliansen ett steg längre och gå till val med en gemensam lista. Då får både Socialdemokraterna och väljarna klart för sig vilken utgångspunkten är för kommande regeringsförhandlingar.