Hur länge ska amnestifarsen fortgå, Lööf?
Alla de farhågor som fanns kring gymnasieamnestin besannas nu punkt efter punkt: “våra medlemmar mäktar [inte] med det här längre”, enligt Anders Knape, ordförande på SKL.
Flera tusen ensamkommande, företrädesvis vuxna afghanska män, söker nu förlängning på sitt uppehållstillstånd. I september förra året började lagen gälla, vilket innebar att hittills närmare 7 500 personer som fått avslag på sin asylansökan ändå kunde stanna i Sverige om de avsåg att börja studera. För att uppehållstillståndet ska bli permanent ska de ha hitta ett arbete inom sex månader från det att de slutar studera. Men många behöver i dag förlänga sina studier, 2 300 ärenden ligger i dag på Migrationsverkets bord (Aftonbladet den 18 oktober).
Vad de studerar vet vi dock inte. Migrationsverket för ingen statistik över utbildningarna. Inte heller förs någon statistik över hur de klarar sina studier eller om de har varit närvarande i skolan. Betyg och närvaro ska de ensamkommande själva rapportera in till Migrationsverket.
Lagen tycks slutligen ha kortslutit sig själv. Dels har det tunga ansvaret för afghanerna fallit på lärarna och som det ser ut i dag kommer majoriteten inte att klara av skolan. Enligt SKL har många av de ensamkommande helt enkelt inte tillräcklig utbildningsbakgrund och svenskakunskaper: “Vi har låtit dem trampa vatten och kämpa med ett mål som de inte har förutsättningar att uppnå”, enligt Knape. Det säger sig själv att det är oerhört svårt att som vuxen lära sig ett nytt språk och komma in på arbetsmarknaden.
Och i dagsläget finns enbart två konkreta alternativ: antingen ger man afghanerna en bred amnesti, utan motkrav på varken studier eller arbete.
Eller så river man upp lagen. Här ligger ett tungt ansvar på de partier (främst MP och C) som drev igenom lagen. De bör avkrävas helhetsansvar för att styra upp det kaotiska situation de skapat. De bör be om ursäkt för att de gav afghanerna falska förhoppningar och förklara att det, i enlighet med asylrätten, inte går att få uppehållstillstånd i Sverige utan skyddsskäl.
Det är nämligen exakt det vi säger till de många tusentals människor: förföljda HBTQ-personer, assyrier och yazidier, som kommit till Sverige som inte bedömts ha asylskäl. Det enda som särskiljer den afghanska gruppen från andra utan skyddsskäl är att den blev omhuldad av en högljudd grupp aktivister, med vissa drivande politiska företrädare i spetsen. Att den afghanska gruppen fick en särställning handlar dessutom om att den inte hamnade undangömd i ett utsatt område, utan i hemmen hos etniska svenskar. Och sedan har de som har skrikit högst har fått sin vilja igenom.
Det har dock aldrig funnits någon långsiktig tanke bakom lagen. Och resultatet är följande: Den afganska gruppen har fått utstå onödigt lidande, genom att slitas mellan förhoppningar och förtvivlan. Många kommer sannolikt att gå under jord när det visar sig att de inte fixar studierna. Asylrätten har urholkats, eller snarare helt förlorat betydelse, när man gav en grupp utan skyddsskäl särställning. Det motiverar i sin tur att andra grupper utan asylskäl går under jord: kanske ger regeringen dem en amnesti i framtiden också, om de lyckas uppbåda en lika högljudd folkmassa bakom sig?
Det är dags att avkräva ansvar av de partier som drev igenom amnestin. Det är de som ska svara på hur de tänkt lösa situationen och hur de ser på den urholkade asylrätten. Det är de som ska ge oss konkreta svar om framtiden för afghanerna. Den här farsen kan inte fortgå.
