Hyrpersonalen behövs i vården

Ledare Artikeln publicerades
Alltid nyttig.
Foto: Claudio Bresciani/TT
Alltid nyttig.

Hyrpersonal är dyrt. Men kommuner och landsting kommer inte att klara sig utan. Och vill man behålla personalen internt måste arbetsvillkoren förbättras.

I veckan rapporterade Dagens Nyheter (15/7) att landstingens kostnader för inhyrda barnmorskor mer än fördubblats mellan 2016 och 2017: från 16 till 39 miljoner kronor. Även inhyrning av läkare och sjuksköterskor har ökat kostnaderna från 4,6 miljarder kronor 2016 till 5 miljarder kronor 2017. Socialminister Annika Strandhäll (S) kallar det en ”oroväckande utveckling” (DN, 17/7).

Därför har landsting, regioner och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) tagit fram ”Strategi för oberoende av inhyrd personal” (23/11-16). Målet är att vara oberoende senast 1 januari 2019. Det är både orealistiskt och ovälkommet.

Visserligen har några landsting och regioner lyckats minska beroendet av hyrpersonal under 2017. Men frågan är hur produktivt det är att ha ett mål om totalt oberoende när personalbehoven kan se olika ut på olika platser och vid olika tidpunkter.

Exempelvis Norrbottens och Örebro län behövde inte hyra in barnmorskor under 2016 och 2017, medan andra landsting och regioner, bland annat Östergötland, såg ett större behov. Där ökade kostnaderna för hyrbarnmorskor från 1,4 miljoner kronor till 5,8 miljoner kronor under samma period.

En annan mer principiell fråga är om det är önskvärt att helt göra sig av med inhyrd personal inom vården. Med hjälp av bemanningsföretag kan hyrpersonal hoppa in vid arbetstoppar. En anställning via bemanning ger också anställda en möjlighet till mer flexibla arbetsvillkor.

I en Novus-undersökning, på uppdrag av Vårdförbundet och Kommunal (13/7), konstateras att offentliga arbetsgivare inom vård och omsorg har en ”monumental uppförsbacke” att rekrytera kvalificerad arbetskraft. Löneläget, underbemanning och dåliga arbetsvillkor anges som några viktiga anledningar. Fyra av tio tillfrågade uppger också att de ångrat sitt yrkesval och hälften har övervägt att byta arbetsgivare.

Givetvis innebär kostnaderna för inhyrd personal minskade resurser till andra områden. Men större friheter, bättre löner och minskad administration för anställda talar sitt tydliga språk. Det går inte att fortsätta ta vårdpersonalens lojalitet för given.

Uppfattningen att varje arbetstagare helst önskar en fast anställning och att vara inlasad i systemet är central i den svenska modellen. Stat, kommun och landsting är dock inte längre de enda möjliga arbetsgivarna i välfärden. Därför borde offentliga arbetsgivare satsa på att förbättra arbetsvillkoren istället för att ensidigt fokusera på ett oberoende av hyrpersonal.