Joakim Broman: Joakim Broman: Inför skilda valdagar för kommun och riksdag
“Det tär på demokratin med en småpartispärr”, säger Åke Hultqvist i Åhuspartiet till Sveriges Radio (5/4). Han syftar på den nya spärr som gör att partier som ställer upp i höstens kommunalval måste få tre procent för att komma in i fullmäktige, i likhet med den fyraprocentsspärr som finns till riksdagen.
Visst finns det skäl att uppmärksamma den lokala demokratin och situationen för små partier runt om i landet. Nya riksdagspartiers framväxt börjar ofta med framgångar på den kommunala nivån, men även när ambitionerna bara är att påverka den lokala politiken är det viktigt att spelreglerna inte bara gynnar de befintliga partierna.
Det betyder inte att en spärr för små partier är orimlig. Demokrati kan inte likställas med fullständig representation. I den andra vågskålen finns förmågan att styra kommunen – eller landet. Ju fler partier som ingår i en demokratisk församling, desto svårare blir det att skapa en majoritet. I det ljuset verkar det inte konstigt med en spärr på 3 procent till kommunfullmäktige (2 procent i kommuner som bara har en valkrets).
Då är det viktigare att lyfta fram ett annat problem för den lokala demokratin: den gemensamma valdagen till kommun, landsting och riksdag. Den innebär att lokala frågor och politiska konflikter hamnar i skymundan av den nationella valrörelsen. Möjligheterna till ansvarsutkrävande i kommun- och landstingspolitiken minskar eftersom riksdagsvalet stjäl fokus.
Paradoxalt nog innebär det också att riksdagspartierna får klä skott för exempelvis hur vården fungerar i landstingen. Och därför svarar riksdagspolitiker med att försöka lösa problemen genom riktade statsbidrag, istället för att ansvaret utkrävs i landstingsvalen.
Den gemensamma valdagen är också ett exempel på en spelregel som gynnar de befintliga partierna. Genom att mediernas rapportering fokuserar på riksdagsvalet blir det riksdagspartierna som står i centrum.
Det enda motargumentet är att valdeltagandet i de lokala valen skulle sjunka. Det är en naturlig följd av att fler bryr sig om den nationella nivån i politiken. Det är också ett rimligt pris att betala för en stärkt lokal demokrati, och möjligheten att utkräva mer ansvar av politiker i Sveriges kommuner och landsting.
