Ledare

Joakim Broman: Miljöpartiet kommer att blicka högerut

Ledare ,

Kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) rönte stor uppmärksamhet när hon häromveckan sa till Aftonbladet att hon gärna vill bli språkrör. Den större nyheten kom dock lite mer i skymundan några dagar senare, när Bah Kuhnke också öppnade för ett borgerligt samarbete.

“Jag sitter i den regering som vill göra mest skillnad för klimatet och för mänskligheten” sa Bah Kuhnke till Expressen.

Det är ett stort steg tillbaka mot mitten – och det säger en del om hur långt till vänster partiet drivit.

Maria Wetterstrand och Peter Eriksson var Miljöpartiets mest framgångsrika språkrör någonsin. Från tillträdet 2002 arbetade de idogt på att göra partiet regeringsdugligt. Förslag om sex timmars arbetsdag och EU-utträde tonades ned eller togs bort helt.

Det var nära att leda till Rosenbad redan deras första år, då språkrören förhandlade om en mittenregering med Folkpartiet och Centerpartiet.

Det var inte bara en förhandlingstaktik gentemot Göran Persson och Socialdemokraterna. Miljöpartiet blev under Wetterstrand och Eriksson på många sätt det mittenparti, oberoende av blockpolitiken, som partiet sedan grundandet sagt sig vara. En rad överenskommelser med Alliansregeringarna från 2006 och framåt bekräftade detta.

Miljöpartiets stadgar satte dock stopp för Wetterstrand och Eriksson. Där står det att språkrör kan väljas om högst nio år i följd.

2011 valdes istället Gustav Fridolin och Åsa Romson till språkrör. Resultatet blev en vänstersväng. Utåt förändrades visserligen inte politiken mycket. Den stora skillnaden var att den friskolevänliga linjen ersattes av attacker mot friskolornas vinster, i och för sig en tydlig vänsterfråga.

Men framför allt bestod vänstervridningen i färre samarbeten med Alliansregeringen, och i tätare band till Socialdemokraterna. Ett regeringssamarbete med borgerligheten blev gradvis otänkbart.

Det skulle förstås vara tacksamt att kunna skylla partiets nuvarande kris på denna vänstervridning, men det är andra misstag som spökar. Skandalen kring Mehmet Kaplan, Åsa Romsons många grodor, svikna vallöften vad gäller Vattenfalls tyska kolkraft och omsvängningen i migrationspolitiken har gått hårt åt förtroendet.

Inför valet går därför MP tillbaka till rötterna. Det innebär framför allt att miljöpolitiken ska stå i fokus – veckans förslag om totalstopp för fossila drivmedel till 2030 är ett exempel. Men även Isabella Lövins uttalanden om farorna i att fokusera för mycket på brottsligheten ska ses i ljuset av att partiet försöker vinna tillbaka sina kärnväljare.

Efter fyra år i regering måste också MP visa att man är mer än ett lydigt stödparti till Socialdemokraterna. Den frigörelsen innebär kanske en återgång till partiets tänkta mittenposition i svensk politik. Alice Bah Kuhnkes uttalande om samarbete med en borgerlig regering kan vara en sanktionerad testballong från partiets ledning.

Det är i så fall välkommet. Svensk politik behöver inte mer vänsterinflytande. Och MP är som bäst när det gröna inte blandas med det röda.