Joakim Broman: Strama åt bidragen för de nya företagen

Krönika ,
Företag ska försörjas med privat kapital.
Foto: Henrik Montgomery/TT
Företag ska försörjas med privat kapital.

Statligt stöd till företag är illa vald näringslivspolitik.

“Sverige har i grunden en väl fungerande kapitalmarknad, men det finns områden där marknadskompletterande insatser behövs.” Så skriver regeringen i målen för näringspolitiken. Komplementen som behövs, framgår det, är stöd i tidiga faser av företagens utveckling, eller till kommersialisering av nya innovationer.

I Sverige, precis som i de flesta länder i västvärlden, satsas stora summor skattepengar på företagsstöd – så kallad aktiv näringspolitik. I “Tillväxtfakta”, utgiven av myndigheten Tillväxtanalys, konstateras att Sverige satsar mellan 10 och 13 miljarder på statligt riskkapital.

Men som Anders Gustafsson, doktor i nationalekonomi vid Jönköping International Business School och knuten till forskningsinstitutet Ratio, visar i sin nya avhandling är det inte mycket vi får för pengarna. Effekten av statliga bidrag klingar av snabbt, och verkar inte ha någon långsiktig effekt. Gustafsson liknar det vid en sockerkick. Att staten lånar ut pengar istället för att ge bidrag verkar fungera bättre, men bara för mindre företag.

Detta ska vägas mot riskerna med företagsstödet. Dels handlar det förstås om ansvar för skattebetalarnas pengar. Skatt tas per definition ut från de mest produktiva företagen. Om pengarna skänks bort till oproduktiva företag är det alltså en omfördelning av det allra sämsta slaget. Bara det är ett bra argument för att lån är en bättre modell, även om inte det heller är riskfritt.

Dels finns förstås risken att de stora summorna lockar till sig lycksökare. Om det är mer lönsamt att ägna sin tid åt att söka statliga bidrag än att utveckla en produkt eller tjänst som går att sälja på marknaden, då kommer vissa företag att specialisera sig på det. Som Gustafsson visar är det också så incitamenten ser ut.

Svårigheten är förstås att hitta rätt balans i den aktiva näringspolitiken. Om pengar går till allt för “bra” företag är de bortslösade, eftersom dessa företag hade växt ändå. Men lika bortslösade blir pengarna om de går till företag som trots bidragen går i konkurs.

Att identifiera vilken typ av företag som bör få stöd, eller lån, är nyckeln. Ändå tycks både intresset för och förmågan till utvärdering vara närmast obefintlig. Det som är en självklarhet inom exempelvis vården, att försök med en ny medicin måste jämföras med resultaten i en kontrollgrupp, existerar inte i företagsstödet.

Det är möjligt att det statliga riskkapitalet faktiskt ibland lyckas med sina ambitioner att komplettera marknaden och ge stöd till företag som inte hade lyckats utan hjälp. Men utan kontrollgrupper och andra verkliga utvärderingsmekanismer, och när det finns 63 olika företagsstöd som ges ut av 23 olika myndigheter, är det helt enkelt svårt att veta.

Det är inte ett ansvarsfullt sätt att spendera tiotals miljarder av skattebetalarnas pengar. Företagsstödet måste minskas, och framför allt reformeras både för att bli mer träffsäkert och lättare att utvärdera. Det svenska näringslivet behöver inte en sockerkick, utan en stadig kost av långsiktigt hållbara företag.