Jonas Sjöstedts danska smulpaj

Svårare blir det att ge sig in på hur pajer kommer till, hur det ska bli fler av dem när den på bordet har ätits upp. Till slut måste någon flytta in i gårdens boningshus för att styra upp produktionen från ax till paj. ”Jonas Sjöstedt har alltid rätt” hörs de trogna och slitna arbetshästarna upprepa.

Nåja. Jonas Sjöstedt har en bit kvar till att förverkliga drömmen om det socialistiska paradiset. Till att börja med vill han påverka regeringens politik. Han är ordentligt sur på det han kallar en ”Utförarorganisation till Centerpartiet och Liberalerna”. Men det upprepade hotet om att fälla Löfven, det tror inte Sjöstedt på själv vad det verkar. Där är det mest munnen som går. Däremot ser han nytt ljus från Danmark i tunneln under Öresund. ”Där valde Socialdemokraterna att bjuda in vänsterpartierna och där ser regeringsprogrammen helt annorlunda ut än 73-punktsprogrammet” förklarade Sjöstedt på en pressträff i Almedalen. Danmark som förebild för Vänsterpartiet. Oväntat. För dem som inte läser Ystads Allehanda vill säga.

Ett VSMPC-regeringsunderlag skulle bli till lika delar rörigt som tydligt. Att Sjöstedt backade när det väl gällde i december har möjligen kostat honom lite förhandlingsrespekt hos Löfven (eller dennes efterträdare – vem blir det? när blir det?) men den danska S-bryggan mellan Radikale Venstre via Socialistisk Folkeparti till gamla kommunisterna i Enhedslisten inspirerar uppenbarligen.

Att vänstern har fått nytt syre har hamnat i medieskuggan av nationalistpartiernas frammarsch. Socialism är i allmänhet inget som skrämmer journalistkåren. Men klart är att Jonas Sjöstedt har observerat hur vänsterpartier växer sig starkare på många håll. Närmast i Danmark och Finland. I England har det skett genom att Labour hamnat i klorna på en riktigt socialisthök i form av Jeremy Corbyn. I Tyskland lockar kommunistarvtagarna Die Linke många, men är ännu inte accepterat av Socialdemokraterna som i sin sargade form dock kan lockas att dras rejält vänsterut. I USA är rörelsen runt socialisten Bernie Sanders nästan lika stark som den Donald Trump fick igång runt sig. I Frankrike lyckades Jonas Sjöstedts favorit, ytterkantsvänsterns Jean-Luc Mélenchon, nästan nå 20 procent i 2017 års presidentval.

I det perspektivet är Vänsterpartiets framgångar i Sverige ändå mediokra. Och det är klart att Jonas Sjöstedt förstår att mer finns att hämta.

Här bör de liberala och konservativa partierna vara uppmärksamma. För Vänsterpartiet har poänger. Ojämlikhet är ett problem. Inte enbart genom fattigdom. Det går inte lättvindigt att vifta bort det faktum att ersättningarna till vissa topptjänstemän i svenska institutionsägda bolag når löjliga nivåer eller att de sämsta delarna av finanssektorn har en in i absurdum uppumpad självsyn. Vänstern har också klara poänger i att vissa besparingar har ett högt pris. Även om biblioteken inte utnyttjas måste det finnas chanser för de unga som vill att ta dem. Fritidsgårdar och ordnade aktiviteter behövs mer i bostadsområden där det traditionella svenska ideella föreningslivet inte når ut. Liberaler ska dessutom vara försiktiga med att tro att låga löner och rutavdrag kommer att lösa alla problem med arbetslöshet, det finns fog för att det kan skapa motsättningar i låglönegrupper. Och även om låg utbildning är ett stort bekymmer för många nyanlända, förekommer det att kompetens går till spillo när svenska arbetsgivare inte förmår att se tillgången. Ett främmande språk är i sig aldrig en belastning utan alltid en tillgång.

Att Vänstern är uppmärksam på saker som många liberaler och konservativa missar gör dock inte samhällsanalysen i sin helhet korrekt, än mindre gör det receptet med konfiskatoriska skatter till en bra medicin. Vänstern har alltid haft svårt att se värdet av den egenbyggande kapitalisten som investerar, tar risker och skapar värde för samhället. De ser i alla rika någon som badar i pengarna likt en Joakim von Anka. Summan av pajen är konstant. På den punkten lär det aldrig bli bättring, då återstår inte mycket av socialismen.

Vänstern andra stora problem är oförmågan att se vilka åtgärder som kan vara nödvändiga för att öka tryggheten och möjligheterna för dem som bor i utanförskapsområden. Det har sedan länge krävts rejält ökad polisiär närvaro, en tydligt deklarerad utgångspunkt att det är svenska som gäller i skola och i myndighetskontakter, hårda krav på utbildning och försörjningsansvar för vuxna och nolltolerans för förtryck och misogyni dolt bakom religions- eller kulturursäkter. Inom vänstern finns en utbredd skepsis mot den här typen av myndighetsutövning, som att den utpekar en viss grupp och att läraren, polisen, socialsekreteraren blir en representant för den kontrollerande överheten. Vänstern borde ha insett att det omvända gäller. Trygghet är en förutsättning för att ha en chans till normala levnadsval. Sveket i utanförskapsområdena går flera decennier tillbaka och har nu spridit sig till småstäderna. Likaså borde Vänstern förstå att en omfattande nyinvandring av människor med mycket låg utbildning påverkar möjligheterna för dem som redan befinner sig här. Integrationsarbetat får hela tiden börja om på noll eller minus. Det är en feltänkt form av solidaritet.

Det är svårt att se att Jonas Sjöstedt och Vänstern tänker om så långt. Men liberaler och konservativa måste definitivt orka med att driva det perspektivet – här har Liberalerna under Nyamko Sabuni en chans att rätta upp sakernas tillstånd. Men det betyder samtidigt att liberaler måste leva upp till löftet att med ökade krav följer också ökade möjligheter – varenda unge i utanförskapsområdet ska kunna hitta andningshål att utveckla sin egen talang till verklig förmåga. Ingen ska tro att det är enkelt, särskilt inte som Jonas Sjöstedt presenterar ett snabbspår till pajen. Men det gör allt desto angelägnare.